Feb 262012
 

-Det är skillnad på Charlotte Perelli, sade S.

-Och? frågade jag som väntade på en fortsättning (exempelvis ”det är skillnad på Charlotte Perelli och Leif Pagrotsky”).

-Och det är väl ingenting med det! Jo, skillnad, det är skillnad. Hon ser glad ut men hon är inte glad. Hon är bara — ja, hon är bara — hon är ledsen på insidan, fast hon har så fin rosa grej på sig, förklarar S sakkunnigt.

-Oj, är det sant? Varför är hon ledsen? Fast jag frågar med melodramatisk stämma, ler S belåtet. Han älskar sådant här, när fantasin får spela fritt.

-Jo, öh…jo, nu vet jag! För att hon hellre vill vara ute i friska luften och åka skridskor. Hon hatar töntiga inomhusgrejer som att dansa framför en ljusvägg sådär. Hon älskar utelivet i naturen och långa hajker med liggunderlag. Hon är en riktig Bäverscout faktiskt.

”Åh om jag bara hade min Fjällräven-jacka och min mattermos!”

 

Feb 182012
 

Allvarligt. Ranelid. Final.

Vi tittar på varandra.

M: Men. Hur tänkte de?
H: Varför tog de inte någon som var snygg?
A: Och som sjöng?
jag: Och som inte anstränger sig för att uppfinna nya klyschor?

S: Jag tycker han var ganska bra faktiskt.

Det är då man hör dunsen. Den fyrdubbla dunsen av våra hakor som träffar golvet.

Nu blir jag ju tvungen att stanna uppe hela natten och fundera över S personlighet och hur den formades. Eller så lugnar jag mig och använder frasen ”Ranelid ligger på en sjuårings nivå” som tröstande maniskt mantra.

Feb 112012
 

Klockan 20.00

Upprätt i fåtöljen, har tjuvsmakat godiset

Klockan 21.10

Bytt till pyjamas, skall bara blunda lite…

21.24

Samma plats på golvet, ny son med ny överfilt. 

Samma plats på golvet, nu nästa son. 
S är inte heller ett dugg trött.

Det känns så rätt iallafall att S höll på diLeva. Han ÄR ju liksom diLeva.

Feb 072012
 

Att ha en åttaåring skiljer sig markant från att ha till exempel en sjuåring och en femåring. Hon är så sofistikerad, så världsvan, så duktig på att veta hur olika situationer skall hanteras. Ibland glömmer man att hon faktiskt bara är tretton månader äldre än vår kära sjuåring. Men ibland blir man påmind om det. Som idag, när vi kommit hem efter skolan.

-Mamma, de svor på Melodifestivalen. Och LJÖG.

Jag suckade invärtes. Mina barn är väldigt, väldigt upprörda över att det förekom svordomar i Melodifestivalen. Väldigt, väldigt, väldigt upprörda. Särskilt S, vars favorituttryck är ”fackjo”, uppvisade en moralisk upprördhet som gränsade till den som man kunde förvänta sig hos en militant blåhårig överklassamerikan från ”Christian Right”. Men även H har visat en kraftfull polemik mot dessa fula ord i TV. ”Barn lyssnar faktiskt!” förkunnade hon högljutt.

Men lögnerna var en ny anklagelse. Jag frågade hur de hade ljugit.

-Jo, det var i en sång. När de sjöng att man kunde få en present. Och så var det Sean Banans rumpa. Det var väl ingen present som nån vettig människa vill ha.

 

Här ljög SVT för dig!

Feb 042012
 

Roligaste kommentaren ikväll:
M: Jag höll ju på  Dead by April men tråkigt för festivalarrangörerna att det var de som gick vidare. Den enda artisten som garanterar att de inte finns i livet vid finalen i maj.

Roligaste kommentaren från ett barn:
S: Mamma, jag tror att den där Torsten Flink skulle ha ett roligare liv om han hette Torsten Bofink.

 

Feb 262011
 

Så var vi framme till deltävling fyra. Här hade det laddats eftersom Linda Bengtzing skulle vara med. Vi gillar Linda, särskilt Silas och Hagar. Men alla. Hon är ju lätt att tycka om..Hur svårt kan det va, liksom… Vi vuxna höll också lite på den där hårdrockaren Nicke Borg. En timma innan frågade S vem A tänkte rösta på ikväll.

A: Öhmm….kanske….Pettsson och Findus.

S: Men det är ju ett helt annat program.

A: Ja, just därför.

 

A är den minst melodifestivaltokiga i familjen. E tycker att det är ett bra tillfälle att rocka loss, vilket hon i och för sig, urskiljningslös som en trettonåring, gör till all musik, från Imse Vimse Spindel till Faurés Requiem.

Och vi andra gillar att kolla och kommentera. Precis som i deltävling 1 så bidrar jag med barnens kommentarer, de till de låtar som gick vidare.

 

Linda Bengtzing med E de fel på mig?

S: Det är inga fel på henne alls!

H: Synd bara att hon skall explodera.

 

Nicke Borg med Leaving Home

S: Men varför spelar de en film med en som spelar gitarr? Jaså är det han! Kan han bara spela gitarr när han blir filmad? Då kan han nog bli kändis i så fall.

 

Linda Pritchard med  Alive:

H: Hon är söt. (lyssnar) Synd bara att de gav henne en så tråkig låt.

 

Love Generation

H: De ser liksom….konstiga ut.

A: De fryser nog.

Feb 202011
 

Alla i familjen hade feber eller har nyligen slutat ha feber när vi bänkade oss framför deltävling 3. Kanske var det exakt den lilla detaljen som behövdes för att deltävlingen skulle kännas lite spännande? A somnade redan innan tävlingen började och bars upp av sin far. S skulle absolut inte somna, inte under några omständigheter, men gjorde det redan under första låten. H höll sig vaken hela kvällen och belönades med Erik Saade.

M och jag betraktade spektaklet genom feberdimmorna och kunde bara hålla med E om hennes kommentar ”Gariiii, garaaaaaa, garagaragaragara”

Feb 132011
 

Den här melodifestivaldeltävlingen var inte alls sådär mysigt idyllisk som den första. Bland annat var vi på något sätt ur humör redan när det började. Ingen aning om varför, trevlig middag, roligt spel, sedan gick luften liksom ur oss…Dessutom tyckte nog ingen av oss att det var lika kul musik. Sanna Nielsen fick bli favorit med någon slags uteslutningsmetod, som gick ut på att eftersom vi kände igen henne, så gillade vi henne.

S var sjuk (feber) men vägrade gå och lägga sig. Han ansåg dock att vi hade kunnat njuta av melodifestivalen utan att ha på tv-bilden, för den var så störig, det rörde sig för snabbt och var för mycket ljus och så. Dessutom tyckte han att vi kunde ha hoppat över ljudet, för det var inte heller så bra.

H gillade nog The Moniker bäst, med alla glada pastellfärger och trallvänlighet. Hon tyckte om låttiteln också ”Oh my God” eftersom hon fromt tänkte att den måste Jesus gilla.

A försökte ivrigt förstå ”vuxenskämtet” med de här förhören av artisterna. Han bad oss förklara men vi fattade ju inte poängen heller, så det var inte det lättaste. Då gav A upp och gjorde några egna skämt på artisternas namn ”Sanna Nielsen får aldrig ljuga för alla saker hon säger är Sanna” var ett sånt skämt, ”Brolle är en brorsa till Olle” var ett annat. Jaja, de var ju bättre än vissa av melodifestivalens egna skämt så vi skrattade artigt.

E avnjöt melodifestivalen med avundsvärt lite fokus på tv-rutan. Istället kröp hon omkring (stjärthasade är väl bättre uttryckt) och flyttade på leksaker. Hon försökte resa sig mot alla stolar och bord och lyckades nästan ibland och vände sig mot oss för att få applåder. Det fick hon. Jag hade lätt röstat på henne om hon bara hade haft ett litet telefonnummer i ena hörnet…

Sedan gick vi till sängs och S är fortfarande sjuk idag. Eftersom någon slags hög-feber-sjuka går i skolan så lär han nog vara hemma några dagar och så får vi se hur många som blir sjuka. Stackaren. Hoppas han mår bättre imorgon.

Feb 052011
 

Åh, i år var det ju riktigt roligt att se melodifestivalen med barnen! Förra året var det så förutsägbart, likadant i varje deltävling: A somnade ungefär när de spelade bidrag nummer fem, S tyckte det var jobbigt att alla skulle sjunga hela tiden och H gillade alla som hade klänning och/eller vann. Men i år har det ju vuxit upp små kommentatorer i dem, jag var tvungen att anteckna deras fina kommentarer för de var så underbara.

Därför har vi också för första gången röstat. Jag sade att vi skulle ringa in en gång när alla var överens, men när barnen var överens höll jag inte med dem, så – ähum – vi ringde två gånger. Men pengarna går ju till Radiohjälpen…och jag kunde ju inte lämna Swingfly helt strandsatt (vilket han ju heller inte var, visade det sig).

Jag skall inte, likt Aftonbladet eller Expressen, plåga er med ”hela listan” utan nöjer mig med barnens åsikter om ”de som gick vidare”.

Danny med In the Club:
H: Undrar vad det är för klubb han sjunger om…
S: Det kanske, ja, jag tror nog att det är en klubb för folk som gillar att vara med i TV.


Swingfly med Me and my Drum: (apropå ingenting, lade ni märke till vad många av låtarna i deltävling 1 som heter samma som andra låtar? Det här är ju titeln på en känd amerikansk julsång ju!)
S: Det där var en riktigt bra låt. Det är ju nästan som att han kan rappa lite, till och med.

Jenny Silver med Something in your Eyes
S: Nä, den var tråkig… (en bit in i låten) Men där blev den ju bra! Det var ju spännande! Först dålig, sen bra. En överraskning, det är bra, det är sånt publiken gillar.

Pernilla Andersson med Desperados:
H: Hon var söt.
A: Ja och framför allt hade hon en söt gitarr.

Det var våra åsikter för kvällen det. Barnen höll på Le Kid. Rosa, godis och pop, kan det bli mer ettagluttarvänligt än så? Och kanske framför allt förskolevänligt..

Ja, undrade ni vad E tyckte? Hon tyckte att det var roligt att riva sönder tidningspapper. Det är hennes nya favorithobby. Vi lade inte märke till att hon rev med någon större frenesi under någon speciell låt men hon somnade när Nanne Grönvall sjöng, jag vet inte om det var ett ställningstagande eller bara förkylningen som talade sitt tydliga språk.

Sep 062010
 

Hört inifrån killarnas rum ikväll:

S: Du, berätta då!

A: OK. Du kan få vara med om du vill. Jo, vi skall liksom ändra på melodifestivalen.

S: Varför dådå?

A: För den är inte så cool liksom. Den behöver bli coolare.

S: OK. Men de sjunger ju väldigt bra tycker jag.

A: Ja, fast inte så coolt. Så Fredrik på dagis och jag, vet du vad vi skall göra?

S: Nä!

A: Vi skall åka till tvn och så skall vi kasta oss framför kameran med våra smarthuvuden och så skall vi säga: Nu skall det inte vara så mycket MUSIK i melodifestivalen. Nu skall det vara fler bilar istället! Snabba bilar skall det vara, rekordsnabba!

S: Coolt!

A: Ja! Jättecoolt. Och så skall Fredrik och jag köra alla bilarna! Det kommer alla att gilla, alla som kollar på tv!

S: Ja, verkligen! Alla måste älska det, det är ösacoolt.

A: Ja, alla utom, vadheterhonnudå?

S: Ja, det är klart. Alla utom Pernilla Wahlgren. Hon blir nog ledsen.

A: Ja, men ösacoolt iallafall va?

S: ÖSACOOLT!

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om , ,