Dec 042013
 

M och alla barnen sitter inne i Es rum med stängd dörr. Eftersom jag tror att de planerar julklappar till mig smyger jag mig närmare och lyssnar.

M: Ni vet ju att mamma skall vara borta en lång kväll i nästa vecka, så jag tänkte: Vad skall vi göra då? Är det något speciellt vi skall tänka på, tycker ni?

En lång och allvarlig tystnad inträder. Man kan ana saknaden som de alla prematurt känner. Jag värms så av detta att jag nästan öppnar dörren, som för att säga ”Sörj inte! Jag är fortfarande här!” Men jag hinner inte.

A: Vi kan svära!

S: Och inte tacka för maten!

H: Och äta med vilka bestick man vill!

E: Jag vill äta GLASS!

M: Ja! Glass!

A: Och så kan vi äta något som det inte är FULLKORNSCOUSCOUS i!

S: Och slippa äta experimentbröd som mamma har bakat och KÖPA riktigt bröd!

M: (med en triumf i rösten som jag inte hört sedan han kom på hur man gömmer glass i en låda som man märker med de aptitretande orden ”SKALL VI SPARA DEN HÄR KÅLPUDDINGEN?”) Och vi kan ÄTA SOCKER!!

Stämningen blir sådär tyst igen. Och sedan bryts tystnaden av en änglalik röst. En ljuvt änglalik röst. En ljuvt änglalik röst med godhet som pulserar i varenda stavelse.

E: Jag kommer sakna min mamma.

Tystnad. Min inre moderliga ätteläggs-gps anar hur fyra kallsinniga hjärtan plötsligt besinnar sig, och smälter.

H: Ja, det är klart. Vi saknar mamma när hon inte är hemma. (lågmälda men instämmande ljud från övriga)

Tystnad.

A: För annars får vi ju ingen fullkornscouscous.

Och det där skrattet som uppstår innanför en stängd dörr när hela ens familj sitter där inne och njuter, proaktivt, av en ledig kväll. Det skrattet. Det är ändå rätt underbart. För att det är roligt när de är glada, de där som man älskar.

Och kanske också lite, lite, lite för att jag nu verkligen har bestämt mig för att köpa mig en alldeles ny kokbok: ”Från förrätt till pudding. Fullkornscouscousens alla möjligheter.”

The Whos, young and old, would sit down to a feast,
which was something the Grinch couldn’t stand in the least!

 

 

HowGrinch04

 

Apr 112013
 

OK.

Min svärmors svärmor hade en riktigt tydlig gräns mellan goda husmödrar och de som inte klarade av jobbet. Kunde man själv slakta en gris och därefter göra blodpudding från grunden så klarade man sig: då var man en duglig husmor.

Så. Jag kan inte det så jag är väl inte det.

Men jag har mina ögonblick jag med. Sådana där ögonblick när man känner att tusentals tidigare bondmoror och husor i mina gener jublar lite stillsamt iförda sina städuniformer. Sådana där ögonblick när den där husligaste av stämningar är överallt runt omkring – att kanelbulledoften figurativt lägrar sig över det nyputsade hemmet och ett rutigt handbroderat monogramförsett förkläde sätter sig fast på en som en slags medalj på en krigshjältes uniformerade patriotiska bröst.

För idag upptäckte jag den.

Min husmorssuperkraft.

Jag kan stå i tvättstugan och lägga in ny tvätt och samtidigt höra – uppifrån köket – på ljudet som bakmaskinen gör när den knådar att det är på tok för mycket degvätska i förhållande till mjöl.

Och jag vet – jag vet – det är inte blodpudding från grunden från en egenhändigt nyss slaktad gris. Det är inte ens i närheten av att vara i närheten.

Men det får mig ändå att känna mig rätt cool.

Vilket väl är ett tecken på att min definition av cool är av lite mer töntnördigt slag – den  totalt ocoola naturälskande humanistiska typ fotriktiga-foppatofflor-som-är-hundraprocentigt-ekologiska-så-klart-jag-är-väl-ingen-barbar-aktiga sätt.

Mar 312013
 

A: (tar en tugga av lunchmackan) Mamma! Jag ÄLSKAR kött.

jag: Vad bra.

A: Fast jag älskar godis med.

jag: Mm.

A: Ibland älskar jag godis mer och ibland älskar jag köttet mer.

jag: Det är lite vad man är sugen på va?

A: Ja. Fast godiset kan bli svartsjukt om jag älskar köttet mer.

jag: Vad gör du då då?

A: Jag äter godiset först.

jag: Aha.

A: Får man det? Får man äta godis före maten?

jag: Nej.

A: Men om godiset blir SVARTSJUKT annars?

jag: Det hjälps tyvärr inte. Men köttet då? Kan inte köttet bli svartsjukt?

A: Nä. Köttet är inte så där oroligt av sig.

jag: Hur är köttet då?

A: Köttet är mer ”äh jag bryr mig inte. Du kan ha många kompisar och vi är ändå vänner.”

jag: Det var ju snällt av köttet.

A: Jaaaa köttet är snällast. Oj! (ser sig oroligt omkring) Förlåt lilla godis. Jag älskar er också. MER. MEST. (ropar) Jag ÄLSKAR allt godis! (tittar på mig) Sådär. Nu är godiset lugnt.

jag: Är det ett problem det där med att godiset blir svartsjukt? Vad gör godis om det inte är nöjt?

A: Hoppar över i S:s påskägg.

jag: (ler)

A: Allvarligt.

jag: Jaja.

A: Nej allvarligt. Det hoppar över i S:s påskägg. Och då har jag (ropar) INGENTING! (talar) Då är livet liksom bara (skriker) tomhet och sorglighet!(ser belåten ut  och viskar) Sådär. Nu är godiset nöjt.

jag: Vad skönt.

A: Om jag vill äta kött gör jag så här: (lyfter sin macka till munnen) Jag älskar CHOKLAD! (tar en tugga) Och jag älskar  BILAR! (tuggar på) Och sånt där gojsigt gult som smakar apelsin. Jag ÄLSKAR det! (äter köttmacka)

jag: Det känns lite jobbigt.

A: Jaaa… man kan ju strunta i att säga det också.

jag: Ja det låter ju bra.

A: Men om jag inte säger det så tror inte S att jag har något godis.

jag: Och det är dumt för att…?

A: För att om han inte tror att jag har något godis så blir inte han svartsjuk på mig.

jag: Och det vill du att han skall vara?

A: Så klart! I själva verket åt jag upp allt mitt godis igår (avbryter sig och ropar) Och HALLONBÅTAR! Och KLUBBOR! (återgår till talat) men det är så mycket roligare om han letar efter mitt godis och försöker äta upp det och så är det redan i min mage.

jag: Ah. Men inte så snällt kanske?

A: Mamma! Du vet ju hur det är. Han ljuger för mig om kött.

jag: Ljuger för dig om kött?

A: Säger att det finns kött och sedan när jag går och tittar i kylen så finns det inget.

jag: Går du och tittar i kylen?

A: Mamma fokusera lite. Han ljuger för mig och jag ljuger för honom.

jag: Går du och tittar i kylen efter kött? Är det därför som all skinka tar slut hela tiden?

A: (ser påkommen ut) Men det är bara för att inte godiset skall bli – eller jag menar – oj nu blev det fel men jag tycker att — det är — om jag fick godis varje dag skulle jag inte behöva stjäla kött!

jag: Eh.

A: Och dessutom är det förmodligen S:s fel.

jag: Att du stjäl kött?

A: OCH godis! (ropar) Jag älskar godis!

jag: Jag känner mig på något sätt väldigt förvirrad.

A: Jag har en liten sång också. Om godis.

jag: Mm.

A: (viskar) Fast jag kan två sånger om kött. Björnen sover och …

jag: Björnen sover handlar väl inte om kött?

A: I så fall handlar den om godis.

jag: Eller bara om en björn?

A: Kanske gjord av choklad? JAG ÄLSKAR CHOKLAD!

jag: Vadå du menar att björnar liksom är gjorda av kött?

A: Alla djur är gjorda av kött. Utom chokladkaniner.

jag: Eh.

A: Mamma har du ont i huvudet igen?

jag: Kanske lite.

A: Det är för att jag är så absurd.

jag: … eh… hur visste du…?

A: Min fröken i skolan säger. (paus) Men hon är nog egentligen inte gjord av kött. För hon är vegitrinan. (paus) Så det betyder att hon är gjord av godis. Mamma! Mamma! Mamma! Gråter du eller skrattar du?

jag: Skrattar.

A: Jag tycker bäst om dig mamma. OCH TABLETTASKAR!

Mar 282013
 

Promenerar med A. Bara han, jag och en smågalen collie. Ibland känns det som att man får sina bästa förtroenden från barnen när man promenerar med bara ett av dem. Då kan man prata i lugn och ro om viktiga saker.

A: Mamma vad är lövbiff egentligen gjort av?

jag: Nötkött. Väldigt tunt nötkött.

A: Hur kan det vara väldigt tunt? Du menar liksom lite guppigt sådär?

jag: Nej. Inte guppigt alls. Tunt. Tunt och platt. Det är väl att de skivar det tunt.

A: SKIVAR det?

jag: Ja.

A: Men – då går det väl sönder?

jag: Ja. Det är ju meningen med att skiva det.

A: Men vadå, jag fattar inte. Är det samma sak som jordnötssmör eller?

 

Ja. För att man måste frigöra sig från vuxenperspektivet. Här gick A från att tro att lövbiff var gjord av löv till att, av vanligtvis pålitliga källor, lära sig att lövbiff är gjord på nötter. Och jag fattade ingenting av detta som pågick mitt framför ögonen på mig.

Det är inte lätt att vara barn.

Men nu förstår jag iallafall varför han så gärna ville ha våfflor i måndags.

 

Dec 102011
 

En intressant diskussion vid frukostbordet imorse.

S brer en macka medan han berättar en incident från skolmatsalen:

-Och då sade L att alla hamburgarna var gjorda av LEVER! Och vi bara ”bläsch” och knuffade bort våra tallrikar.

Jag tar leverpastejpaketet ifrån honom och börjar bre en macka åt E:

-Men hamburgare är inte gjorda av lever, så det behöver du inte fundera över.

-Skönt! säger S och tar ett redigt bett från sin macka.

-Däremot är ju leverpastej gjord av lever.

Alla barnen reagerar med en stark förvåning.

-VA?!

-Nej!

-Usch!

 

Det blir tyst vid bordet.

-Är det sant mamma? Är leverpastej gjord av lever? undrar A.

-Ja, det är klart att det är sant.

-Pappa, stämmer det?

-Ja, visst.

-Men alltså – av LEVER! Vad äckligt!

Tystnad igen.

-Men fattade ni inte det? Att leverpastej är gjord av lever alltså? Det hörs ju liksom på namnet.

-Nej, vi trodde att det var något från utlandet, som yoghurt typ, svarar H.

-Öh?

-Jo, alltså yoghurt är ju ett turkiskt ord, förklarar hon. Och vi tänkte att leverpastej var ett typ turkiskt ord som bara lät som lever.

-OK. Men så är det alltså inte.

Tystnad medan alla kontemplerar detta (under hela konversationen har förresten S glatt smaskat vidare på sin leverpastejmacka, berörd själsligt men inte kulinariskt av samtalsämnet) och så börjar H fnissa.

-Vad skrattar du åt? undrar S, med munnen full av macka.

-Haha, jag tänkte bara på ett annat ord: blodpudding. Tänk om det typ var blod i den! Hahahaha!

Barnen skrattar högljutt åt detta.

Verkligen en skrattretande tanke. Hm. Vi tar nog det en annan dag.