Jan 182013
 

Jag blir riktigt stolt när jag kan konstatera att barnen tar emot beskedet om att det är dags för en grundlig städning av deras rum med jämnmod.

Eller nej. Det gör de i själva verket inte alls. Det är bara som jag skriver för det är roligt för mina händer att få skriva den meningen en gång.

I själva verket blir de så där arga som de alltid blir när städning kommer på tal. Och då skall jag berätta för er att vi har testat de flesta pedagogiska metoder för att försöka förljuva själva städprocessen. Vi har städat till musik. Vi har spelat städspelet. Vi har tävlingsstädat. Vi har städat i alfabetisk ordning (OK, det är bara jag som tyckte att det var en bra idé men jag tycker det är roligt och givande. Man får träna på alfabetet samtidigt. Och så får man en viss knäppighet i sin städning – bara det är värt mycket. En knäppighet som – det är det som är själva poängen – är organiserad. Toppenkul! Men som sagt: jag har hittills inte hittat någon annan som tycker att det är en bra idé).

Ingen av dessa städtekniker har dock någonsin ingjutit någon typ av livsglädje i själva städningen. Den här gången tappar jag tålamodet med deras upprörda protester och säger till dem:

-Alltså. Vi måste städa. Alla måste städa och ingen tycker att det är roligt. Om vi inte städar så slammar det igen och hur kul är det? Man MÅSTE bara städa ibland. Visst. Det är tråkigt. Men! Man MÅSTE kunna ha tråkigt också.

Barnen bleknar. Påtagligt. Deras ansiktsuttryck, som förut var upproriska, blir nu i ett slag mer nollställda. Som när man har fått en plötslig och obehaglig chock av det livsomstörtande slaget. De tittar på varandra. Sedan tittar de i golvet.

Det blir A som för deras talan.

-Men mamma. OK – vi kan städa. Men måste vi ha tråkigt? Allvarligt! Måste vi det? MÅSTE pappa stå bredvid och berätta sina skämt medan vi städar? MÅSTE det vara så?

-Öh.. nä. Det var inte så jag menade faktiskt. Så klart han inte skall. Jag menade bara att ma-

-OK! säger A och man ser hur livet och blodet rinner tillbaka i hans hjärna. De andra barnen börjar också andas igen. OK! Vi städar. Vi städar gärna! Bara inga pappaskämt!

De försvinner iväg.

-Fattade du det där? frågar jag M. Alltså hur de kunde tro att –

-Jag vet bara att jag har räddat städningen! säger han belåtet. Det är JAG som har räddat städningen! JAG! Med mina pappakrafter.

-Dina pappakrafter som alltså är att – att du kan låta bli att dra roliga historier?

-Ja. Det är en väldigt svår kraft att behärska. Men det går. Jag kan.

Jan 172013
 

I vårt hus bor en musa.

-Åh, så bra, mumlar alla goda bloggläsare nu uppmuntrande. Då kanske vi kan få lite mer inspirerade kvalitetsfyllda inlägg att läsa i framtiden.

Men där fetbedrar ni er, kära bloggläsare.

För vår musa är liten, bitsk och från Göteborg. Låt oss kalla henne för Ada. Hon inspirerar bara till ordvitsar. USLA ordvitsar. Hon har med andra ord det tråkigaste musauppdrag som någon någonsin haft. Alla kategorier.

Och hon viskar alltmer allt oftare i min makes öra.

Imorse viskade hon till honom att  hitta på ett uselt skämt på temat ”morgonmålet”. Så när jag stapplar ut i köket så räcker han mig min gröttallrik (och ni får hålla i minnet att jag inte ens fått något kaffe innan det här hände och alltså var i ett extremt skört tillstånd) med orden:

-Här, min kära fru: kost!

Medan hans maniska skratt såsmåningom klingade bort måste den där förskräckliga Ada ha viskat till honom igen för ett leende av det mer förryckta slaget drabbade hans ansikte med samma plötslighet som ett tåg från Saltsjöbanan igår rände in i ett bostadshus vid slutstationen. Han tittade på mig med en fullständigt överlycklig blick och sade:

-Jag har strött över kanel och sånt där låtsassocker som du gillar. Men du vet vad jag säger händer om man inte äter riktigt socker? Man får inga krafter alls. Man Sackar-in.

-Mhmm, sade jag, och undrar hur en musa förutom att göra honom totalt sinnesförvirrad även har lyckats få min make tillräckligt morgonpigg för sådana här utfall. Normalt – innan Ada kom in i bilden – var vår morgonkonversation tämligen – eh – vokallös. Mycket ”Hm hm” och ”mrrfgrll” innan kaffet hunnit göra sitt.

Jag tar min tallrik och en stor svart kopp kaffe som jag vet att jag kommer att behöva och sätter mig vid bordet. Barnen sitter där redan och jag ler mot dem och de ler mot mig. Bakom min rygg hovrar M, som ett sådant där okänt hot som när som helst kommer att anfalla igen. Och innan jag ens hunnit säga godmorgon till ungarna så sker det.

-Vet du, älskling? säger han. Jag har länge tänkt på det här och jag tycker att gröt är som MANNA för själen. Mitt lilla GRYN, lägger han till. Med ett flin.

Jag håller hårt i min gröttallrik. Med båda händerna. Jag har nämligen övermannats av en oändligt stark lust att slänga hela tallriken – inte rakt på M men strax ovanför hans vänstra axel där jag tänker mig att Ada huserar, osynlig för det blotta ögon men ständigt påtaglig genom sitt ondskefulla värv.

Jag hejdar mig dock i sista sekunden men får tre sekunder senare ta det där järnhårda greppet i tallriken igen. Denna gång för att undvika att kasta den mot mig själv. Min spontana tanke – möjligen listigt manipulerad av en machiavelliansk-kållig kraft lokaliserad vid vänsteraxeln – var nämligen att – nu när han är så där sorgligt och tragiskt besatt – börja kalla M för Ridge. Ja, Ridge. Så klart. Ni vet. Som i Poor Ridge.

 

Jan 122013
 

Vi var så lyckliga en gång i tiden. Det var liksom ett fint förhållande. Visst hade han lite konstiga hobbies (glass och städning) men annars fullt normal. Åh. Vi var så lyckliga. Då. På den gamla tiden.

Det är typ två dagar sedan.

Sedan dess har något hänt. Något oroväckande. En sådan sak som fruar inte vill fundera på om sina män. En sådan sak som håller en vaken på nätterna.

Nu kommer ni att säga att jag inte skall oroa mig och att jag skall försöka släppa hela saken och inte se allt i svart hela tiden. Ni kommer att le vänligt med en omtänksam bekymmersrynka i pannan och säga att jag inte skall gräma mig – att det alltid verkar värre än vad det är. Ni kommer att vara så snälla och själva inte oroa er ett enda dugg.

MEN!

Det är ju för att ni inte vet vad det är än.

Alltså jag vill börja med att berätta att jag låg vaken länge i natt och funderade. Länge. Orolig.

Och sedan imorse…

Åh!

Imorse när jag kom upp och vi åt frukost allesammans.

I denna idyll…

Som ett svart monster dyker upp precis intill den pittoreska lilla byn.

Och så började H prata om att hon ville att vi skulle äta en fin middag med vit duk och många glas. För det hade hon sett på tv. Och tal och vackra kläder. Som när prinsessan gifter sig eller det är Nobelmiddag.

Ja.

Och jag hade just glatt mig åt att nattens oro var just en mara och inget annat – att inget kunde störa min fina familjelycka…

Suck!

Och då – i denna vackra morgonstund – då hov min man upp sin röst och sade att det kunde vi väl göra men då kunde vi absolut inte ringa i den vanliga klockan som vi brukar ringa i för att tala om att det är mat.

Och jag – aningslös som ett barn – intet ont anande – naiv – godtrogen liksom – skrattade (skrattade!) och sade att jo, till en sådan middag borde man väl kalla med en trumpetfanfar eller något annat lite mer ståndsmässigt.

Och då – i denna vackra stund – inför ögonen på sina barn – sade min man att en trumpet kunde gå bra men absolut inte matklockan och ingen annan klocka heller för den delen.

Det var då som den första kalla isningen av oro for igenom min själ. Men jag höll mig kall och frågade med kanske något ostadig röst vad han menade.

-Det fattar du väl sade han. Det är ju en No-Bell-middag. Jag stirrade på honom med skräck i blicken och insåg det till sist. När han skrattade sitt besatta skratt så drabbade det mig som en hemsk insikt drabbar en själ som levt sin sista stund av renhet och oskyldighet. För nu hade det hänt.

Ordvitseriet har slagit klorna i honom. Vansinnet har brutit ut. Det finns ingen väg tillbaka. Det finns bara förfärligt göteborgsvitsande och mörker.

The curse has come upon me cried the lady named Charlotte