jan 172013
 

I vårt hus bor en musa.

-Åh, så bra, mumlar alla goda bloggläsare nu uppmuntrande. Då kanske vi kan få lite mer inspirerade kvalitetsfyllda inlägg att läsa i framtiden.

Men där fetbedrar ni er, kära bloggläsare.

För vår musa är liten, bitsk och från Göteborg. Låt oss kalla henne för Ada. Hon inspirerar bara till ordvitsar. USLA ordvitsar. Hon har med andra ord det tråkigaste musauppdrag som någon någonsin haft. Alla kategorier.

Och hon viskar alltmer allt oftare i min makes öra.

Imorse viskade hon till honom att  hitta på ett uselt skämt på temat ”morgonmålet”. Så när jag stapplar ut i köket så räcker han mig min gröttallrik (och ni får hålla i minnet att jag inte ens fått något kaffe innan det här hände och alltså var i ett extremt skört tillstånd) med orden:

-Här, min kära fru: kost!

Medan hans maniska skratt såsmåningom klingade bort måste den där förskräckliga Ada ha viskat till honom igen för ett leende av det mer förryckta slaget drabbade hans ansikte med samma plötslighet som ett tåg från Saltsjöbanan igår rände in i ett bostadshus vid slutstationen. Han tittade på mig med en fullständigt överlycklig blick och sade:

-Jag har strött över kanel och sånt där låtsassocker som du gillar. Men du vet vad jag säger händer om man inte äter riktigt socker? Man får inga krafter alls. Man Sackar-in.

-Mhmm, sade jag, och undrar hur en musa förutom att göra honom totalt sinnesförvirrad även har lyckats få min make tillräckligt morgonpigg för sådana här utfall. Normalt – innan Ada kom in i bilden – var vår morgonkonversation tämligen – eh – vokallös. Mycket ”Hm hm” och ”mrrfgrll” innan kaffet hunnit göra sitt.

Jag tar min tallrik och en stor svart kopp kaffe som jag vet att jag kommer att behöva och sätter mig vid bordet. Barnen sitter där redan och jag ler mot dem och de ler mot mig. Bakom min rygg hovrar M, som ett sådant där okänt hot som när som helst kommer att anfalla igen. Och innan jag ens hunnit säga godmorgon till ungarna så sker det.

-Vet du, älskling? säger han. Jag har länge tänkt på det här och jag tycker att gröt är som MANNA för själen. Mitt lilla GRYN, lägger han till. Med ett flin.

Jag håller hårt i min gröttallrik. Med båda händerna. Jag har nämligen övermannats av en oändligt stark lust att slänga hela tallriken – inte rakt på M men strax ovanför hans vänstra axel där jag tänker mig att Ada huserar, osynlig för det blotta ögon men ständigt påtaglig genom sitt ondskefulla värv.

Jag hejdar mig dock i sista sekunden men får tre sekunder senare ta det där järnhårda greppet i tallriken igen. Denna gång för att undvika att kasta den mot mig själv. Min spontana tanke – möjligen listigt manipulerad av en machiavelliansk-kållig kraft lokaliserad vid vänsteraxeln – var nämligen att – nu när han är så där sorgligt och tragiskt besatt – börja kalla M för Ridge. Ja, Ridge. Så klart. Ni vet. Som i Poor Ridge.

 

Random Posts

Loading…

  11 Responses to “En musa som heter Ada”

  1. Hahaha – jag som har allergi mot ordvitsar, än mer mot dåliga 😉

  2. ROFL Jag älskar ordvitsar.

  3. :-), eftersom jag är göteborgare har jag hört vitsen om Fru Kost. Dåliga vitsar kan vara så dåliga att de blir roliga.

  4. Haha! Humor! Din blogg gör mig alltid så glad, alla inlägg är välskrivna och skrivna med kärlek, heja dig!

  5. Måste erkänna att jag fick ta ett par minuters paus efter ”fru: kost”. Då jag fick tillbaka synfömågan och läste att M möjligen skrattat lika maniskt märkte jag att jag började låta precis som Elvis, du vet han i ”Are You Lonesome Tonight” 😀

  6. Bort machiavelli-kålle! Bort!! Mgfrttpklmnfq (onomatopoetiskt ortografisk illustration till den hemliga rit jag just utförde)

  7. Just ja! Svar om litterär motsvarighet t att måla med vänster hand: det finns några lekar som kommer nära: skriva en text med bara enstaviga ord (lättare på engelska), eller en där varje ord börjar på föregående ords slutbokstav. Och sånt där. Och den roligaste (som jag kommit på själv!): Skriva fem texter samtidigt! Man tar slutmeningen i en slumpvis utvald bok och har den som första mening i första texten. Andra texten inleds med en mening som bygger på första meningen i första texten, och så vidare, tills man har fem separata dokument med varsin första mening. Sen bygger man på varje första mening, så att varje text blir fristående, men fortfarande bara med en mening per text i taget, text ett till fem. Så håller man på tills man tycker att man kommit till slut. Slutet kommer olika fort i olika texter förstås men det är inget fel i det.

  8. 😀 You’ve got it bad, jag säger bara det…

  9. Jag ryser. För mycket igenkänning, huuuuu! Men du skriver bra.
    Ps har läst och kommenterat, du vet vad. DS

  10. Den ena snöhögen till den andra: -Driver du med mig?

    /en som också missbrukar ordvitsar…

Sorry, the comment form is closed at this time.