Sep 202013
 

Jag sitter vid min laptop och försöker blogga ihop något och H sitter och skriver på sin nya bok. E kommer och tittar uppgivet på oss – vi uppvisar tydligen inte mycket rolighetspotential.

Förrän hon ser på H en gång till. Noggrant.

Med lillasysterblicken.

Med dig-kan-jag-nog-störa-blicken.

H märker inget.

Just då.

Men snart.

M y c k e t snart.

2013-09-19 07.40.51

E: Skriver du en bok?

H: Ja.

E: Skriver du om en prinsessa?

H: (ler) Nej den handlar inte om dig.

E: VARFÖR INTE?

H: För att den… handlar om en… rymdraket.

E: Prinsessor kan åka rymdraket.

H: Jaa… men i den här boken gör de inte det.

E: Men JAG är en prinsessa.

H: Ja jag vet.

E: Vad bra! (klättrar upp i H:s synnerligen motvilliga knä)

H: Eh… det är svårt för mig att skriva om du skall sitta i mitt knä.

E: Men lätt för dig att titta på mig då.

H: Eh…. ja.

E: Du måste titta på mig om du skriva om prinsessa.

H: (lite trött) Men jag skall inte –

E: Jag är din prinsessa.

H: Ja.

E: Du ÄLSKAR mig.

H: Ja.

E: Jag kan vara den som är bäst i din bok.

H: Eh… OK. Visst. Fint. Jag skriver om en prinsessa. Om du klättrar ner.

E: (klättrar inte ner) Jag kan vara bäst – jag kan vinna mot HELA rymden.

H: Ja.

E: Jag är kanske bästa prinsessan. Och rosa.

H: Mm.

E: Och jag har en krona och jag är så snäll.

H: Mmm. Whatever.  (tystnad varunder E försöker ta H:s penna och H försöker ta tillbaka sin artistiska integritet) Förresten. Kan du gå och hämta din krona så kan jag… skriva om den?

E: DU kan hämta min krona.

H: Men du sitter ju i mitt knä.

E: Men då kan vi inte hämta kronan nu. För då sitter inte jag i ditt knä om vi måste hämta kronan.

H: Nä! Exakt!

E: Så jag får sitta här ISTÄLLET för hämta kronan.

H: Men hur skall jag kunna skriva om din fina krona då?

E: (ändå lite frestad) Jag kan berätta allting för dig om min krona.

H: Eller… så kan… DU… rita av kronan!

E: (funderar)

H: Du kan sitta precis här. BREDVID mig alltså. Och rita.

E: Rita min fina prinsesskrona.

H: Tyst som en liten mus kan du sitta och skriva.

E: Tyst som en PRINSESSA!

H: Eller hur? För att du är så duktig?

E: Mm.

H: Gå och hämta den då.

E: Om du hämtar din rosa penna.

H: (suckar) Jaja. Jag hämtar min rosa penna. Du kan FÅ min rosa penna. Om du bara… sitter tyst och ritar ett tag.

(E sätter sig – på stolen bredvid – och ritar av sin krona.Och H får koncentrera sig ånyo. I typ två sekunder)

E: H! Min rosa penna är slut.

H: Vad konstigt.

E: Ja! Konstigt!

H: Ett rymdmonster kom kanske och åt upp den.

E: Ja! Jag ritar rymdmonster.

H: Ett GRÖNT rymdmonster.

E: JA! Elakt grönt.

H: Perfekt.  (E springer iväg för att hämta grön penna) Det spännande nu – vet du vad det är mamma?

jag: Att den gröna pennan också är slut?

H: Nej – att hon faktiskt är en ganska bra inspiration.

jag: Du menar med rymdmonster som äter rosa pennor och en prinsesshjälte som vinner mot hela rymden?

H: Japp! Det finns INGEN sådan rymdraketsaga med rosa pennor vad jag vet. Det var en toppenidé!

jag: Låter som en kul grej.

H: Hela verkligheten kränger liksom när hon kommer.

jag: Jag vet vad du menar.

H: Hon tar bara över.

jag: Ja.

H: Och då blir det helt annorlunda än man har tänkt sig.

jag: Ja.

H: Och jättelätt att skriva!

jag: JA.

Sep 042013
 

Jag är jättestolt över dig.

JÄTTESTOLT.

Idag började du skriva. Först läste du alla orden ni hade som läxa och sedan började du skriva dem. Och sedan.

Sedan började du skriva allt du kom på. Du fyllde papper efter papper med ord. Ord. Dina ord. Ord som du skrev. Ord som du förmedlade. Ord som var dina ord. Det var – fantastiskt.

Jag kommer aldrig att glömma den här dagen.

Så totalt monumentalt storartat att kunna skriva – uttrycka sig.

Du sade det själv. ”Det är som att flyga.”

Jag förstår hur du menar. Jag gör det. Man svävar över hela verkligheten när man kan beskriva den – den blir ens egen ägandes när man har ord att sätta på den. Det är så stort. Drömlikt. Gränsöverskridande.

Ett litet råd bara. Ett pyttelitet.

Din. Pappa. Kan. Inte. Stava.

Han har dyslexi. Det är inte hans fel.

Men. Lita. Aldrig. På. Honom. I. Stavningsrelaterade. Frågor.

OK?

OK.

Det stavas inte ”prutgubbe”.

Det är tur att du har mig som kan lära dig livets väsentligheter.

pruttkudde

 

 

 

 

Mar 072013
 

S och A har skrivit en berättelse. Den är så enormt välberättad så jag måste dela den med er.

Inget tjafs. Inga onödiga känslor. Inget löjligt detaljfixerat. The salient facts och inget annat.

Först en uppländsk-svensk ordlista: rak=röck=ryckte.

Varsågoda:

hajen

 Hajen tog en diamant från polisen. Polisen röck ut. Hajen tog en bil. Bilen var rostig och söndersliten. Hajen blev gripen. 

Vad jag älskar är allt som inte är utskrivet – inte är överförklarat av författarna. Istället får frågorna växa inom läsaren: Varför hade polisen en diamant? Var hittar en haj en bil? Slet hajen sönder bilen? Om inte – vem gjorde det då?

Många frågor har man men moralen i berättelsen behöver man iallafall inte fundera över:  Stjäl bara nya fina bilar så kan du inte gripas lika lätt.

Jun 182012
 

Ni vet den där utflykten vi gjorde i lördags? Den som jag bloggade om i förväg?

Trots regnet blev den tydligen bra.

För titta vad jag fick av H. Hon har skrivit en låt om den dagen.

”Här kommer en låt om dagen Nu kör vi!”

Fint va? Man blir så oerhört glad när de blir glada. Och när någon, som H här,  sedan formulerar det som ett tack, ja, då är allting perfekt.

Dec 112011
 

S har grubblat länge över det här med hur det skall gå med E:s önskelista till tomten, när hon inte kan skriva eller ens rita begripligt.

Igår tog han saken i egna händer och skrev hennes önskelista åt henne. Så här ser det ut:

Ni ser va? ”Tjejanka. En bil. Ett gosedjur. God jul från E 1 år”

Tjejankan är för att hennes favoritsovdjur är en anka, och S har tydligen bestämt att det är en killanka och för att komplettera behövs förstås en tjej. Det är ju logiskt om man är rättvisemanisk som S är. Så vill hon ha en bil och ett gosedjur och det är väl det han gissar att hon drömmer om. 7

Det är lite gulligt att han försöker förstå och skriva ett brev till tomten åt henne.

Men nu kom han precis och ville att vi skulle skriva dit ”obs ankan skall vara ett gosedjur” så att inte tomten missförstår och tar hit en riktig anka. ”Då kanske inte E skulle bli så glad.” Nej, det är ju möjligt faktiskt att om man skall lägga sig och sova med en anka kanske det är att föredra en mjuk och plyschig kuddliknande gosedjursanka framför äkta vara.

Så snälla tomten, tänk på det.

Nov 222011
 

Barnen tänker också på döden de här dagarna. De ”känner” tre döda:  Ansgar (som de ju aldrig träffat), sin farmor (som bara H och S har väldigt episodiska minnen av) och våran katt Ville. I barnens tankar lever dessa tre tillsammans i himlen, på samma moln, och tittar ner på oss. När vi vuxna pratar om Ansgars födelsedag och dödsdag och sånt, då tänker barnen extra mycket på sin katt.

Det är ju så det funkar. De minns Ville, de saknar Ville. Han var en i familjen precis som Ansgar och alltså är han lika sörjd och saknad som Ansgar. Det var till och med som så att jag hörde A muttra på väg ut till bilen ”det var Ansgar som var människan, det var Ville som var katten, det var Ansgar som var människan, det var Ville som var katten” som för att komma ihåg det här. Och det är klart, just A har väl inga klara minnen av någon av dem, men vi har kort på honom och katten, iallafall. Vi har också Villes grav här på vår tomt, så det är lite lättare kanske att sätta ljus där och smycka där.

Det här är fint tycker jag. De delar våra känslor, men på sitt eget sätt.

Iallafall.

H hade skrivit en sång till Ville igår i skolan. Först ville hon visa den för mig, sedan ville hon inte. Sedan kom hon med den och sade att jag fick den, för den kunde vara viktig för mig. Jag blev rörd. Jag läste den och blev väldigt – ja, berörd, glad, stolt, ledsen, imponerad, allvarlig, hudlös, stöttad, stärkt, ödmjuk, och en massa andra saker.

När vi hade pratat om Ville ett tag, så tog jag mod till mig och sade att så som du skriver i din sång, så tänker jag om Ansgar. Hon sade att hon förstod det, att vi också var ledsna och saknade. Jag frågade om jag fick ha med sångtexten i min blogg om Ansgar och alla barna och hon sade att jag fick det.

Den är så fin,den talar så rätt in i min dag idag. Om saknaden, om gråten, om känslan av ensamhet. Så här kommer den:

H:s ”Sång till en död katt”.

 

Jag vill nå dig, jag vill gråta nu, få tillbaka dig nu

kan bli lessen ibland, kanske gråter nån gång på gång

men jag kan inte sluta att gråta

men jag tänker på dig

vilka kul minnen mellan dig och mig

jag vill ha dig av inget

jag saknar dig som vattnet är blått och gräset är grönt

 

Visst är det fint? Den får ligga vid sängen ikväll, vara vår vaggvisa, när den här dagen tar slut. Den här dagen som var minnet av en av de underbaraste dagarna i mitt liv. Och som minner om de mest smärtsamma dagarna också.

Tätt, tätt, ligger känslorna nu. De får som lite tröst av H:s sång.

Okt 082011
 

står S för. Han har skrivit den eftersom hans gammelfarmor, som alla kallar Mimmi,  fyller 95 år på måndag. Den är nu lagd i ett förslutet kuvert på väg att postas.

Jag bryter alltså Turkietbloggarna för dagen och landar ner i den vardagliga svenska verklighet som det är idag. Och dikten för idag.

Lite kan jag säga att jag hoppas att hon inte tolkar den alltför mycket. För det känns inte som att moralen i dikten handlar om att det är så tilltalande att vara 95. Men samtidigt tycker jag den är charmig, eller att det är väldigt charmigt att rita en fin teckning och sedan säga lite nonchalant ”‘äsch, 95 är ganska speciellt att fylla. Jag slänger med en dikt också.”

Så från Tomas Tranströmers framtida arving, ett tidigt försök.

”Solrosen är finast på sommaren. Mimmi. Kram S” (resten av namnet vidhållet som vanligt här i bloggen).

 

jag börjar nästan längta till min egen 95-årsdag för att se vad jag får för dikt. Och vem vet, vid det laget kanske han verkligen klivit in i Tranströmers skor och fått Nobelpriset? Då längtar jag till den dagen först, förresten, alltså Nobelprisdagen. (Vad har mammorna för klänningar på festen?)

Man skall inte ta ut ALLA sina nöjen i förskott.

 

Aug 192011
 

Ni vet ju sedan tidigare hur stark sympati jag känner för alla som googlar ordet älgpoesi. Ni som har läst bloggen ett tag har tagit del av min längtan efter att göra bloggosfären till en mer relevant plats för dessa individer.

Som alla förstår går det ju inte att göra en engångsinsats för ett så behjärtansvärt ändamål. Det kräver att man återkommer då och då, att man bär känslan inom sig och att man då och då gör en overt ansträngning. Så idag har jag gått till mina närmaste poeter och bett dem att ta ordet ”älg” till sitt hjärta för att se om det kunde frambringa någon dikt.

Och se, det kunde det! E:s dikt blev liksom – ja, ordlös. Mer som en lång utandning på vokalen A (alla älgars favoritvokal) med lite olika betoningsvariationer.

A dikt blev så här:

En älg i en raket

satt där och sket

men vad gjorde det?

Det känns som att han med detta vill fånga in älgens stora perspektiv, lite vardagsrealism och så slutligen en ganska uppgiven, frågande, ifrågasättande existentialistisk kamp. Vad gör det egentligen? Ja, vad spelar något egentligen för roll? Så tänker jag mig denna dikt men jag kan ha fel för ganska snart kom en andra vers:

En älg är en mes

som satt där och fes

tills han blev hes. 

 

Jag känner att vi nästan lämnat möjligheten för existentialistiska tolkningar där.

S har denna gång valt att förhålla sig till den moderna popkulturen i sin tolkning:

Popular, en älg är Popular

en älg i skogen är Popular

Popular, men inte Popular

om älgen går till banken där. 

Ja, det var det, det. Vad kan man säga? Han har ju rätt. Man kan nästan se framför sig slipsbeprydda män som gömmer sig bakom Dagens Industri i ett försök att undkomma denna aparta hornviftande yuppie-wannabe.

Så kommer vi till H:s tolkning av begreppet ÄLG. Jag gillar den, det är en sådan dikt som talar till mig:

Om jag var en älg, 

skulle jag gå och gå

och aldrig komma till dörren.

Men det är bara bra, 

för älgar har inga händer. 

Så dörren skulle aldrig öppnas.

Ja, kära älgpoesivänner, det var dagens skörd. Vi ses nästa gång vi slår våra poetiska skovelhorn ihop.

Apr 302011
 

Jag väcktes av en lapp med detta fina budskap imorse, från S förstås. Idag är det lördag, med en mer konventionell stavning. Och det är det ju – och Valborg också.

Brasa och allt blev det (tyvärr glömde jag kameran inne) – vår brasa började redan vid femton så att alla skulle vara vakna och kunna se och den var verkligen väldigt effektfull och snygg. Sedan kunde jag inte hålla mig från trädgårdsarbetet och började baxa dit mer sly. Barnen betraktade brasan i fascination ”den ser ut som en drake!” ”Ja, en drake som slickar himlen” innan leken vidtog igen.

Barnen har sprungit i backarna och lekt i vår fina blivande kulle, nuvarande jordhög, cyklat, hoppat rep och gjort äventyrskartor och följt dem. Så här års förstår vi varför vi bor som vi gör. I vintras gick vi och muttrade att vi skall flytta, flytta till stan till något lättskött, där man inte har snöansvar men nu är det så ljuvligt. Äppelträdsbladen på knoppningsstadiet. Små tecken på liv överallt omkring.

Och barn som springer, hoppar, jublar – liv överallt.

 

Okt 192010
 

Vi pratade om engelska när vi åt ikväll, och barnen var intresserade av vad låten Manboy egentligen handlar om. Så jag gjorde ett försök att i grova drag översätta texten till svenska. De var väldigt intresserade, särskilt H och S. Och resultatet har blivit det här brevet, som vi nu skall försöka få iväg till Erik Saade. On the off chance att han är en person som läser föräldrabloggar så får brevet även vara med här. Det är författat av H och S, och nertecknat av H i original men jag har rättat stavningen.

Hej Erik Saade!
Vi har pratat med vår mamma om din låt Manboy. Du sjunger i den att man kan kalla dig för Manboy för du bryr dig inte om vad man kallar dig. Men det tycker vi är dumt. Om du inte bryr dig om vad folk kallar dig kanske de kallar dig för idiot eller dumbom eller till och med ännu värre saker som svärord. Har du tänkt på det? Vi tycker att man skall bry sig om vad folk kallar en för. För då får man mest höra snälla saker. Vi tycker också att du är duktig och verkar snäll.

Hälsningar H och S