Nov 222011
 

Barnen tänker också på döden de här dagarna. De ”känner” tre döda:  Ansgar (som de ju aldrig träffat), sin farmor (som bara H och S har väldigt episodiska minnen av) och våran katt Ville. I barnens tankar lever dessa tre tillsammans i himlen, på samma moln, och tittar ner på oss. När vi vuxna pratar om Ansgars födelsedag och dödsdag och sånt, då tänker barnen extra mycket på sin katt.

Det är ju så det funkar. De minns Ville, de saknar Ville. Han var en i familjen precis som Ansgar och alltså är han lika sörjd och saknad som Ansgar. Det var till och med som så att jag hörde A muttra på väg ut till bilen ”det var Ansgar som var människan, det var Ville som var katten, det var Ansgar som var människan, det var Ville som var katten” som för att komma ihåg det här. Och det är klart, just A har väl inga klara minnen av någon av dem, men vi har kort på honom och katten, iallafall. Vi har också Villes grav här på vår tomt, så det är lite lättare kanske att sätta ljus där och smycka där.

Det här är fint tycker jag. De delar våra känslor, men på sitt eget sätt.

Iallafall.

H hade skrivit en sång till Ville igår i skolan. Först ville hon visa den för mig, sedan ville hon inte. Sedan kom hon med den och sade att jag fick den, för den kunde vara viktig för mig. Jag blev rörd. Jag läste den och blev väldigt – ja, berörd, glad, stolt, ledsen, imponerad, allvarlig, hudlös, stöttad, stärkt, ödmjuk, och en massa andra saker.

När vi hade pratat om Ville ett tag, så tog jag mod till mig och sade att så som du skriver i din sång, så tänker jag om Ansgar. Hon sade att hon förstod det, att vi också var ledsna och saknade. Jag frågade om jag fick ha med sångtexten i min blogg om Ansgar och alla barna och hon sade att jag fick det.

Den är så fin,den talar så rätt in i min dag idag. Om saknaden, om gråten, om känslan av ensamhet. Så här kommer den:

H:s ”Sång till en död katt”.

 

Jag vill nå dig, jag vill gråta nu, få tillbaka dig nu

kan bli lessen ibland, kanske gråter nån gång på gång

men jag kan inte sluta att gråta

men jag tänker på dig

vilka kul minnen mellan dig och mig

jag vill ha dig av inget

jag saknar dig som vattnet är blått och gräset är grönt

 

Visst är det fint? Den får ligga vid sängen ikväll, vara vår vaggvisa, när den här dagen tar slut. Den här dagen som var minnet av en av de underbaraste dagarna i mitt liv. Och som minner om de mest smärtsamma dagarna också.

Tätt, tätt, ligger känslorna nu. De får som lite tröst av H:s sång.

Random Posts

Loading…

  13 Responses to “so hush little baby, don’t you cry”

  1. Men Charlotte…den är HELT fantastisk, och min mascara är på väg bort (nyss ditsatt, inte bra att bli tårögd direkt). ”Jag saknar dig som vattnet är blått och gräset är grönt”, PRECIS så är det ju! Så självklart men samtidigt så infernaliskt svårt att få ner på papper. Hon är en talang, dotra din 🙂 Kram på er! ♥

  2. […] Här kommer H:s nya sånger. Som ni vet skrev hon tidigare en om att hon sörjer vår döda katt. […]

  3. Så otroligt vacker…

  4. Vacker och sorglig! Otroligt av en 8-åring.

  5. Vad duktigt hon är, jättefin text ♥

  6. Alltså era barn! Vilka otroliga glädjespridare – även i sorgsamma stunder. Går de att hyra? Hälsa henne att det är det vackraste jag någonsin läst om sorg i hela mitt liv, och då har jag plöjt många tårdrypare. Kram!

  7. Jag skall hälsa henne alla era kommentarer. Hon kommer att bli mycket lycklig.

  8. All kärlek och respekt till Hagar som låter oss ta del av den superfina sorgesången. Elegi. Hon är en stor poet.

  9. Å, hon blir lika bra som du på att skriva. Tack för att vi fick dela.

  10. Vackert!

  11. det tycker jag var mycket väl skrivet av H!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>