Varje år i december stoltserar bloggen med en årskrönika. För julen, i all sin glans, är inte förpackad i en egen låda som en egen entitet, utan en del av ett helt år – kanske en sammanfattning av ett helt år.

I år är den förstås möjlig att sjunga, ni vet den där jätteenerverande amerikanska julvisan ”The Twelve days of Christmas”? Just den, fast bara sista versen, den där alla dagarna räknas upp. Klicka på länken om du, tillsammans med bloggen, vill minnas några roliga, sorgliga eller strumpbelamrade stunder från året som varit.

On this year so blessèd
my blog would give to you:
one husband laughing
one kitty drinking
one daughter teasing
some raging sorrow
one son a-dreaming
and a daughter waving
next son is waiting
then school begins
death of a dog
come middle-age
literature lives
and forever, the stockings rejoice

Och allt detta, och mer därtill.

För att Alexander McCall Smith har alldeles rätt när han säger:

A life without stories would be no life at all. And stories bound us, did they not, one to another, the living to the dead, people to animals, people to the land?