Jag skall inte sticka under stol med att spänningen var olidlig imorse. Vad skulle hända? Skulle hon bli glad? Vad skulle hon säga?

Brevet blev så här:

HEJ H!
DU ÄR EN SNÄLL KOMPIS. JAG SKA SÄGA EN HEMLIS:
JAG ÄLSKAR BELLMAN-HISTORIER.
JAG KAN BERÄTTA EN OM DU VILL. SKRIV I SÅ FALL.
TANDFEN.

Inget glitter, inga klistermärken eller så, för jag vill inte lägga ribban för högt för mig själv…jag hoppas nämligen att detta blir en lång brevväxling. Man kan ju alltid hoppas. Ingrid har påpekat för mig idag att detta är ett utmärkt ämne för en bok, och det vore ju en spännande utveckling för den gamla brevromanen att korrespondensen är med en ickeexistent varelse, men jag har kommit på att detta också är ett utmärkt sätt att leka tillsammans med sin dotter.

Nå, hur gick det? Blev hon glad?

Hon gick att väcka klockan sju imorse, bara med den stillsamt ställda frågan: ”Tog tandfen sitt brev?” Det brukar krävas betydligt grövre artilleri än så, men imorse vaknade hon, log, stack handen under kudden. Sedan blev det alldeles tyst medan jag gick för att ta hand om en smärre brödrakris i köket och när jag kom in i sovrummet igen hade hon stavat sig igenom hela brevet…och satt och log. Det gör hon aldrig klockan sju på morgonen. Aldrig. Det kittlade hennes sinne för humor att tandfen gillar Bellmanhistorier. Och hon var glad att tandfen tyckte att hon var snäll.

Hon bestämde sig raskt för att om tandfen gillar Bellmanhistorier så skall hon få en också. Så hon började plita på en, de är ju långa som sagt, så hon bestämde sig för att ta en del per dag. För egen del har jag googlat Bellman ikväll och hittade en sajt full av Bellmanhistorier och en som var föredömligt kort, som hon skall få till frukost imorgon.

Det här är ju så spännande!