Aug 032012
 

Vi var på biblioteket idag, jag och barnen. Det gick bra ända tills E började gå runt till folk som satt där och njöt av tystnad och läsfrid, dra ner sin blöja och berätta ”jag kan bajsa, HÄR” och peka ut var på kroppen bajset kommer ifrån. Då gick vi, vilket jag tror att samtliga därvarande var ganska nöjda med.

Innan vi gick hade de stora barnen hunnit låna några böcker, bland annat hade S lånat inte mindre än 3 böcker med Bellmanhistorier. De är jättebra att läsa om man är sju år och behärskar läsekonsten men inte orkar så långa sidor, faktiskt.

Så han har plöjt dem idag, ibland med stora rejäla skratt och ibland har han kommit ut och frågat svåra saker, som vem som hittade på Kina, till exempel, hur dansken känner sig som aldrig vinner och dessutom har två som bor långt långt borta i ett andra länder som bästa kompisar, eller hur man kan vara med och titta på sin egen begravning om man är död – och så leder helt vanliga Bellmanhistorier, som så många andra triviala saker, S in på livets mest grundläggande frågor.

Om han inte blir präst vet jag inte vem som skall bli det.

Men det var inte alls det jag skulle skriva om.

Utan istället detta: när han hade gått och lagt sig med de två sista böckerna försvann han från omvärlden ganska rejält. Det dröjde fyrtiofem minuter innan vi hörde av honom (annars brukar han ju vara en ganska konsekvent nattvandrare) men då kom han upp och berättade triumferande att han har hittat på en Bellmanhistoria själv. Den TOTALA Bellmanhistorien, faktiskt.

Så här är den:

Det var en tysk och en dansk och en Bellman. Och tysken sade att han var bra på något. Och då sade dansken att han var ännu bättre på det. Och så tänker man att Bellman skall vara ÄNNU bättre men då gör han något tokigt istället, helst med pruttar eller bajs, och så skrattar alla.

Det är den TOTALA Bellmanhistorien för det behövs ingen annan, menar S. Den inkorporerar liksom samtliga övriga Bellmanhistorier inom sin ram.  Han har liksom släppt det här med humorn och börjat se det som en formel, vilket det väl är. Det är skönt att han har genomskådat dem, även om hans far och jag utbytte en blick av förfäran när S glatt ropade ”Man kan berätta den VARJE GÅNG! Varje gång istället för att komma ihåg olika Bellmanhistorier! Man kan berätta den HUNDRA gånger om dagen!”

OM han blir präst och får anställning i en församling, kommer hans predikningar att vara så här:

”Nu skall jag berätta något fostrande och kristligt för er. Nu håller jag på att berätta det. Och nu har jag berättat klart. ”

 

Jul 012012
 

Imorse vaknade A med två tiokronor under kudden. Inflation, kunde man ha tänkt, om det inte vore det att de  kom i varsitt kuvert, båda försedda med en kort hälsning från tandfen.

Det pågår många spekulationer här hemma just nu. A:s  idé är att tandfen hade glömt bort att hon var här och sedan kom tillbaka. S tror att hon har betalat A nästa lösa tand i förskott för att hon har semester. Själv har jag framfört tanken på att det det var en så bra tand att hon bestämde sig för att betala två gånger. Då började S oroa sig för att något annat stackars barn inte fått sin tiokrona eftersom A fått två.

Under hela diskussionen är H märkligt tyst.

När den börjar ebba ut säger hon, med stor värdighet: ”Vem som än gjorde det, var det någon som var väldigt snäll, A, som gav av sina egna pengar till dig.”

Hm.

Jag måste ju hålla med henne. Det var väldigt snällt. Väldigt storasysterigt, på något sätt. Och, eftersom hen inte gett sig tillkänna, måste det vara någon som ibland är lite irriterad på A och inte vill förknippas alltför tydligt med goda gärningar gentemot honom. Hm. Hm.

Gärningsmannaprofilen blir alltså: Väldigt snäll, storasysterlig, och blir ibland irriterad på A.

Hm. HM.

Mysteriet tätnar.

??

Jun 202012
 

A har sitt livs första lösa tand. Han är mycket stolt. Han försöker ivrigt att få ut den, men den är inte riktigt mogen för att ta det stora steget än. Igår kväll vid halv tio gick han in till sin storasyster och bad om råd. Han fick – öh – hjälp, och kom tillbaka och uppvisade tanden som var blodig men obesegrad.

Tydligen gick han då tillbaka in till sin storasyster och fick hjälp att skriva detta brev:

Jag visste inte det och som genom ett lustigt sammanträffande verkar inte tandfen heller ha vetat det, för imorse när H och A lyfte på hans kudde så låg brevet kvar, obesvarat. Jag för min personliga del tror inte tandfen sysslar med kreditaffärer. Men det är ju m ö j l i g t  att hon svarar på brev även dagtid. Vi får väl se.

Jun 222011
 

Ja, hur gick det med Bellman då? Jo, det dök upp ett brev där det stod att Bellman tyvärr aldrig städar. Men att han ordnar skattjakter och kan tänkas göra det istället ”om det är så att nån är intresserad”. Jo, någon var det. Så det blir nog en.

Men H tror inte riktigt på Bellman längre. Hon jämför handstilen på hans lappar med min handstil och konstaterar att vissa bokstäver är väldigt lika. Andra, i och för sig, är inte alls lika. Sådant här har jag hört henne diskutera i telefon på kvällarna, med (tror jag) kusin A.

Jag tycker inte att det är ett så stort problem. Det är alltid bra med lite hjärngymnastik. Mer Bellmaninfo efter helgens skattjakt.

 

Jun 202011
 

BELLMAN kommer ni väl ihåg? Han figurerade ju i H:s liv ungefär som tandfen – ja, han började ju sin vänskap med H genom att det avslöjades att han var god vän till tandfen och kunde många roliga historier om tandfeer. Sedan har han dykt upp lite då och då, H kallar honom till sig med brev och han svarar oftast. Men tokigt. Ofta med en rolig historia eller två och väldigt ofta också med en liten minipresent…nu var det ett tag sedan han figurerade, men för några månader sedan efterlyste hon en skattjakt av honom och det dök också upp en skattjakt under helgen, med russin som skatt.

Hm. H har nu gjort upp med sin kusin A att de båda skall skriva brev till Bellman ikväll.

Normalfallet med brev till Bellman karaktäriseras som sagt av att H vill att det skall hända något kul, kanske vill hon ha en liten överraskning eller en skattjakt till helgen. Då brukar hon skriva till Bellman och han svarar på sitt eget tokiga sätt.

Men H:s brev till Bellman ikväll är av en liten annan sort. Möjligtvis beror det på att M och jag hade ett litet samtal med henne idag om de många fördelarna med att hålla städat och fint och hur det ser ut på hennes skrivbord. Det KAN spela in.

Så här ser brevet ut:

Hänger ni med? ”BELMAN Åm du stedär mit skrivbord jenåm att lega at paper i en hög och så vidre posslinsburken och skrivborslampa å sto kar. Åm du jör de så får du 5 överakninh. Helsngar H.”

”BELLMAN Om du städar mitt skrivbord genom att lägga allt papper i en hög och så vidare – porslingsburken och skrivbordslampan får stå kvar. Om du gör det, så får du fem överraskningar. Hälsningar H.”

Alltså jag är den sortens kvinna som mer än gärna ser att den icke-existerande men allmänt välvilliga Bellman slänger ihop en skattjakt åt ungarna att gå en helg. Jag kan också ge min välsignelse till att Bellman ger mig sig ut och köpa lite hårsnoddar när H kan övertyga honom om att hon behöver lite guldkant på tillvaron. Jag kan tänka mig att en låtsaskompis som sätter lite glans på tillvaron kan vara bra att ha för alla och en Bellmanhistoria muntrar ju oftast upp.

Men en låtsaskompis som städar åt en.
Det är liksom lite för bra för att vara sant.

Jag för min personliga del tror att Bellman förmodligen med hänvisning till sin vilda och ohämmade personlighet kommer att undanbe sig städuppdrag. Det mest sannolika, eftersom han är en sådan amoralisk natur, är att han kommer att försöka muta henne med en midsommarskattjakt istället. Eller vad tror ni?

Och vad tror ni Bellman sysslar med hemma hos hennes kusin?

 

Sep 202010
 

-Jag saknar tandfen lite, viskade H till mig i morse. Hon viskade, för hon är mycket noggrann med att skydda sina småbröder från sin egen vishet, att tandfen inte finns. Jag tror att hon resonerar som så att det är lite smärtsamt vuxet att veta att det är på låtsas, så hon gör det för att de skall få ha sitt roliga. Men medan hon pratar med bröderna, händer det alltid att hon tittar på mig och blinkar.

Vad kan jag säga? Jag saknar också tandfen lite. Det var roligt att hitta Bellmanhistorier och annat i den stilen. Det var roligt när hon trippade upp på kvällen för att berätta att hon hade skrivit ett brev till tandfen. Det var roligt att anordna skattjakter och så. Men en sak är säker: hon har tagit till sig budskapet om tandfens icke-existens rejält. Och vad jag märker, utan större sorg. Förrän det här lilla som hon sade idag.

Vi pratar en stund om låtsaskompisar, ett ständigt aktuellt ämne härhemma just nu (killarna har drösar med låtsaskompisar, imorse t ex kom S och sade ”sexton av mina låtsaskompisar står före mig i tandborstningskön! SEXTON! Jag kommer aldrig att hinna till skolan!”) och jag föreslår tvekande att tandfen kanske kan få vara en slags låtsaskompis. Men hon tvekar. Tandfen var ju en riktig, fast lögnaktig, relation. Hon säger inte det, men jag anar att det är där skon klämmer.

Vi har hittat något annat istället.

H har börjat skriva brev till mig istället och det är faktiskt ännu roligare. Hon gör egna vykort genom att rita en bild på ena sidan av ett papper och sedan dra ett streck i mitten och några ”adress-och-namn-streck” till höger om det strecket. Sedan ritar hon ett vackert frimärke och skriver mitt namn. Breven är nästan alltid kärleksförklaringar och underbara.

Jag skriver kort tillbaka. Jag skriver också kärleksförklaringar. Det är ändå det viktigaste. Hon sparar dem noga i sin nattygsbordslåda. Häromnatten hade hon tyvärr somnat på ett av mina vykort så det hade blivit skrynkligt. Hon visade mig bekymrat skrynklan som gick rakt över orden ”Jag älskar dig hur mycket som helst” och vi lade högtidligt, nästan lite ceremoniellt, vykortet i en tjock bok så att det fick platta till sig under natten.

Jag sparar hennes kort också. Jag vill alltid ha dem. De ligger i en hög tillsammans med annat hon skrivit till mig, bland annat ett kort hon kom med under min fyrtioårsfest där det helt enkelt stod MAMA JA HATAR DEJ (hon fick inte titta på Askungen 3 under festen). Det är också lite härligt att ha kvar.

De här breven är det bara jag som får, teckningar och konstverk som hon totar ihop brukar fördelas ungefär lika mellan föräldrarna. Men det här är något mellan henne och mig. Kärleksbrev…

Det är fantastiskt att ha barn!

PS: Undrar du över vad allt det här med tandfen handlar om? Det finns en kategori till höger som heter ”Tandfen och Bellman”. Klicka in dig där, så vet du snart mer om dessa viktiga personer.

Aug 102010
 

ett brev till Bellman. Ett brev där H frågar om tandfen finns på riktigt. Hon har ju bestämt sig för att inte ifrågasätta Bellmans existens och då är det klart att det är logiskt att fråga honom om ifall tandfen finns. Jag avtvingades ett löfte om att inte ta brevet eller svara på det.

Bellman svarade inte heller =( men hon tröstade sig med att Bellman är känd för att vara lite opålitlig. Hans svar kan dröja eller dyka upp vid oväntade tillfällen på oväntade ställen. Så har det ju varit. Hon vill väldigt gärna att Bellman finns och helst av allt tandfen också. Hon har utvecklat en idé om den riktiga tandfen som har funnits hela tiden. Men så finns det DUMMA FÖRÄLDRAR som förstör för den riktiga tandfen genom att agera på eget initiativ. Ja, vem vet, det kanske är sant?

Kanske.

Jag har ett litet embryo till en idé om vad jag skall göra. Men jag måste tänka ut det i detalj först. Kanske kommer det att hända något imorgon kväll. Det skulle inte förvåna mig.

Alla tips mottas dock fortfarande med tacksamhet.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om  TANDFEN   BELLMAN  BREV

(intressant?) 

Aug 082010
 

Hon lade aldrig brevet under kudden! Varför vet jag inte. Men eftersom jag inte säkert visste att brevet inte tappats bort i sängen någonstans så sjukskrev jag tandfen och lät Bellman ordna skattjakten.

Men sedan tyckte jag att jag hade kringgått frågan för länge. Och så hade jag hittat på en strategi. När H gått och lagt sig gick jag in och satte mig på sängkanten och frågade om jag fick berätta en saga. Jag fick.

-Det var en gång en storasyster som hade en lillebror.

-Va?! Bara en lillebror?

-Japp, bara en lillebror. Och den här lillebrorsan, han tyckte så mycket om fågelsång. H log. Han tyckte så väldigt mycket om fågelsång att han faktiskt bestämde sig för att göra en konsert till fåglarna.

-Vad är konsert?

-När man sjunger flera sånger för en publik.

-Aha. Vilka sånger?

-öh…

-Kanske Bro Bro Breja?

-Ja, säkert den och Blinka lilla stjärna och en massa sådana…det spelar ingen roll. Det viktiga är att han ville sjunga tillbaka till fåglarna och så en sak till. Att storasystern kände så starkt för sin lillebror, som trodde att fåglarna ville höra hans sånger. Och som övade så mycket. Han visste ju inte att fåglar bara lyssnar på varandras sånger, inte människosånger.

-OK.

-Och så fick storasystern höra att lillebror trodde att fåglarna skulle applådera honom när han gjorde sin konsert!

-Ojojoj, och fåglar som inte ens har händer.

-Precis. Så storasystern tänkte som så: HUR skulle hon göra sin lillebror glad, så att han inte blev besviken när fåglarna inte klappade händerna?

-Jag vet! Jag vet! Hon kunde gömma sig i buskarna och klappa så skulle han tro att det var fåglarna.

-Ja! Och det var exakt så den storasystern gjorde, så att han inte skulle bli ledsen. Och…och det var exakt så jag gjorde när du skrev brev till tandfen första gången. Jag skrev svaret. För att vara snäll, för att du inte skulle bli ledsen, precis som storasystern med sin lillebror i sagan. Så jag vill berätta för dig nu att det är jag som är tandfen.

Hon stirrade bara på mig. Ganska länge, med tanke på att hon igår skrivit ett brev och undrat vem tandfen  var.

Sedan följde ett långt samtal om sanning och lögn och fantasi, om besvikelse och om lekar och verklighetens natur. Hon var besviken, menockså lite fascinerad. Ledsen, men glad också. Jag tror att hon kände sig lurad på ett nöje, en rolig grej (och det gör jag också). Ett motvilligt kliv togs in i vuxenvärlden den här kvällen – jag hade inte insett att det skulle vara ett så stort kliv, trodde att det nästan redan var gjort eftersom hon misstänkte något. Men hon förväntade sig nog inte att få det bekräftat…Hon känner en sorg över tandfen, och det gör jag med. Men hon fick rätat ut några frågetecken. Och så tog hon reda på att det var jag och M som lagt pengar under kudden när hon tappat tänder.

När jag gick därifrån sade hon:

-Mamma, jag skall säga två saker. Det GÖR INGET att det är du som har lagt pengar under kudden. Men det andra är att jag tänker inte fråga om Bellman finns på riktigt. För jag VILL att han skall finnas.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om  TANDFEN   SAGA   SANNING   FANTASI

(intressant?)