Aug 082010
 

Hon lade aldrig brevet under kudden! Varför vet jag inte. Men eftersom jag inte säkert visste att brevet inte tappats bort i sängen någonstans så sjukskrev jag tandfen och lät Bellman ordna skattjakten.

Men sedan tyckte jag att jag hade kringgått frågan för länge. Och så hade jag hittat på en strategi. När H gått och lagt sig gick jag in och satte mig på sängkanten och frågade om jag fick berätta en saga. Jag fick.

-Det var en gång en storasyster som hade en lillebror.

-Va?! Bara en lillebror?

-Japp, bara en lillebror. Och den här lillebrorsan, han tyckte så mycket om fågelsång. H log. Han tyckte så väldigt mycket om fågelsång att han faktiskt bestämde sig för att göra en konsert till fåglarna.

-Vad är konsert?

-När man sjunger flera sånger för en publik.

-Aha. Vilka sånger?

-öh…

-Kanske Bro Bro Breja?

-Ja, säkert den och Blinka lilla stjärna och en massa sådana…det spelar ingen roll. Det viktiga är att han ville sjunga tillbaka till fåglarna och så en sak till. Att storasystern kände så starkt för sin lillebror, som trodde att fåglarna ville höra hans sånger. Och som övade så mycket. Han visste ju inte att fåglar bara lyssnar på varandras sånger, inte människosånger.

-OK.

-Och så fick storasystern höra att lillebror trodde att fåglarna skulle applådera honom när han gjorde sin konsert!

-Ojojoj, och fåglar som inte ens har händer.

-Precis. Så storasystern tänkte som så: HUR skulle hon göra sin lillebror glad, så att han inte blev besviken när fåglarna inte klappade händerna?

-Jag vet! Jag vet! Hon kunde gömma sig i buskarna och klappa så skulle han tro att det var fåglarna.

-Ja! Och det var exakt så den storasystern gjorde, så att han inte skulle bli ledsen. Och…och det var exakt så jag gjorde när du skrev brev till tandfen första gången. Jag skrev svaret. För att vara snäll, för att du inte skulle bli ledsen, precis som storasystern med sin lillebror i sagan. Så jag vill berätta för dig nu att det är jag som är tandfen.

Hon stirrade bara på mig. Ganska länge, med tanke på att hon igår skrivit ett brev och undrat vem tandfen  var.

Sedan följde ett långt samtal om sanning och lögn och fantasi, om besvikelse och om lekar och verklighetens natur. Hon var besviken, menockså lite fascinerad. Ledsen, men glad också. Jag tror att hon kände sig lurad på ett nöje, en rolig grej (och det gör jag också). Ett motvilligt kliv togs in i vuxenvärlden den här kvällen – jag hade inte insett att det skulle vara ett så stort kliv, trodde att det nästan redan var gjort eftersom hon misstänkte något. Men hon förväntade sig nog inte att få det bekräftat…Hon känner en sorg över tandfen, och det gör jag med. Men hon fick rätat ut några frågetecken. Och så tog hon reda på att det var jag och M som lagt pengar under kudden när hon tappat tänder.

När jag gick därifrån sade hon:

-Mamma, jag skall säga två saker. Det GÖR INGET att det är du som har lagt pengar under kudden. Men det andra är att jag tänker inte fråga om Bellman finns på riktigt. För jag VILL att han skall finnas.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om  TANDFEN   SAGA   SANNING   FANTASI

(intressant?)

 

Random Posts

Loading…

  One Response to “The truth as we know it”

  1. Heckuva good job. I sure appcireate it.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>