Idag har jag mest oroat mig. Skickade med H pengar imorse för att ta ett simmärke på simningen. Silverfisken heter det, otäckt nog, och man skulle simma 25 m valfritt simsätt (vilket jag vet att hon kan) och hoppa i från kanten på bassängen, vilket hon självklart kan. Ändå oroade jag mig hela dagen. Tänk om hon inte kunde, inte ville, inte skulle…

Tänk om hon kände sig dum om hon inte klarade det. Tänk om det var för svårt.

Hela tiden visste jag alltså att det inte var det. Hela tiden visste jag att det här var vad hennes självförtroende, och fröknarnas förståelse för att hon faktiskt kan simma, behövde. Men oj, vad det inte kan hindra en mamma med rent ut sagt professionell förmåga att oroa sig från att oroa sig.

Självklart hade allt gått bra. Toppen rent av! Hon hade fått massor av beröm för sina klockrena simtag och simmat nästan 50 m när hon ändå höll på. Men o, vad man kan oroa sig…

Det här brevet skrev hon i eftermiddags. Det är lite svårt att läsa, jag vet, så jag skriver av:
SERA TANDFEN HER E EN PRESET TIL DEJ FRÅN H

Sera är en chansning på hur Kära stavas, jag tycker det är en rätt bra chansning. De flesta konstiga ljud stavas med ett s någonstans, har hon konstaterat…

Iallafall så har hon inte tappat en tand eller så, utan bara kommit till slutsatsen att eftersom tandfen varit så snäll mot henne och gett pengar och så så måste ju tandfen få en belöning. Så hon har gjort världens minsta armband med fem pärlor (”tandfen är en jätteliten människa mamma, så här hög”) och lagt ett jordgubbsformat suddgummi i ett kuvert och skickat med den här lappen. Hon har sedan lagt de två orangea kuverten som skymtar på bilden under sin första kudde (”inte under den andra, hon letar ju inte så noga när hon inte vet att det är en tand”) och är spänd på vad som skall ske under natten…

Självklart hoppas hon på en belöning. Inte pengar eller så, men någon liten present kanske.

Det är gulligt men det medför vissa pedagogiska problem. Skall tandfen ge henne något? Om inte blir hon besviken och om hon får något kanske hon skriver brev till tandfen varje natt…Hm. Detta kräver en speciell typ av föräldralogik med lagom balans mellan curling och krass…

Alla förslag i kommentarsfunktionen mottas med tacksamhet…