I helgen döpte vi E i Hjälsta kyrka. Vi hade så fint väder, så rara gäster och så underbar präst så det var toppen alltihopa.

Barnen ville ju ha uppgifter i gudstjänsten, och fick det på följande sätt: A hällde i vattnet i dopfunten och S tände dopljuset. H fick säga namnet, mycket för att M inte ville. När A skulle döpas fick han nämligen en blackout precis vid namnfrågan och var tvungen att vända till framsidan på programmet och läsa innantill. Smart, tycker jag, pinsamt, tyckte han. (Till saken hör att tre av mina jobbarkompisar var bjudna till dopet och två hade inte träffat M förut. De satt längst ner i kyrkan och i gudstjänstens början viskade en av dem ”vem av männen därframme är pappan?” för där stod, förutom M och jag och barnen även två manliga faddrar, min bror och min svåger. När M sedan sagt namnet fick han viskningen tillbaka ”det är han som inte vet vad barnet heter.” Roligt tyckte jag – men M ville som sagt inte säga så mycket den här gudstjänsten.) Iallafall var H jätteduktig, hon var så nervös innan gudstjänsten men sade med klar och tydlig röst hela E:s namn. Även grabbarna var så fina så man blev rörd, S var stolt på kvällen över att han hade vågat svara prästen när hon frågade ifall han ville tända ljuset. Sedan gjorde han det med den äran. Och A är ju inte rädd för någonting, inte för att hälla dopvatten heller.

Inte fick vi med några låtar – traditionsenligt har vi valt var sin låt att spelas på cd att ”skickas med” barnet. M hade denna gång valt Thåströms ”Stjärna som är din” och jag valde ”Home” med Jethro Tull. Men det fanns dessvärre ingen ljudanläggning i kyrkan så vi fick klara oss utan. En fin gudstjänst blev det ändå och jag är glad att vi avslutade den med psalm 730, också en text att ”skicka med” sitt barn:
Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin hand

Sedan blev det dopfika hemma hos oss ”superbautaultratotalgoffar-fika” hade vi utlovat och jag är stolt över att säga att vi höll ord. Det fanns tre sorters tårtor, sex sorters pajer och så en massa kakor och bullar. Och glass förstås, obligatoriskt vid firanden i ett hem där M är fadern. Fika galore!

Fina presenter fick hon också! Så man måste konstatera att dagen var en succé. Vi har verkligen världens bästa kompisar. De kom på Ansgars begravning, de har kommit på fyra dop efter det. De har stött oss i de svåra tiderna och funnits med i de glada. Och så många barn vi har hunnit få i vänkretsen – på dopet var det 24 barn med och då räknar jag bara sådana som var under 15.

För mig var en av de finaste stunderna i kyrkan den när en av faddrarna bar upp Es dopljus till altaret och placerade det bredvid de andra fyra barnens dopljus. Så fick Ansgar och de andra stå i symboliskt samlad grupp en stund. Vi har gjort så varje dop och det har känts så skönt att markera i dopgudstjänsten att familjen är större än vad man kan se.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om dop, Thåström, Jethro Tull, fika, dopljus, vänner

(intressant?)