-Jag saknar tandfen lite, viskade H till mig i morse. Hon viskade, för hon är mycket noggrann med att skydda sina småbröder från sin egen vishet, att tandfen inte finns. Jag tror att hon resonerar som så att det är lite smärtsamt vuxet att veta att det är på låtsas, så hon gör det för att de skall få ha sitt roliga. Men medan hon pratar med bröderna, händer det alltid att hon tittar på mig och blinkar.

Vad kan jag säga? Jag saknar också tandfen lite. Det var roligt att hitta Bellmanhistorier och annat i den stilen. Det var roligt när hon trippade upp på kvällen för att berätta att hon hade skrivit ett brev till tandfen. Det var roligt att anordna skattjakter och så. Men en sak är säker: hon har tagit till sig budskapet om tandfens icke-existens rejält. Och vad jag märker, utan större sorg. Förrän det här lilla som hon sade idag.

Vi pratar en stund om låtsaskompisar, ett ständigt aktuellt ämne härhemma just nu (killarna har drösar med låtsaskompisar, imorse t ex kom S och sade ”sexton av mina låtsaskompisar står före mig i tandborstningskön! SEXTON! Jag kommer aldrig att hinna till skolan!”) och jag föreslår tvekande att tandfen kanske kan få vara en slags låtsaskompis. Men hon tvekar. Tandfen var ju en riktig, fast lögnaktig, relation. Hon säger inte det, men jag anar att det är där skon klämmer.

Vi har hittat något annat istället.

H har börjat skriva brev till mig istället och det är faktiskt ännu roligare. Hon gör egna vykort genom att rita en bild på ena sidan av ett papper och sedan dra ett streck i mitten och några ”adress-och-namn-streck” till höger om det strecket. Sedan ritar hon ett vackert frimärke och skriver mitt namn. Breven är nästan alltid kärleksförklaringar och underbara.

Jag skriver kort tillbaka. Jag skriver också kärleksförklaringar. Det är ändå det viktigaste. Hon sparar dem noga i sin nattygsbordslåda. Häromnatten hade hon tyvärr somnat på ett av mina vykort så det hade blivit skrynkligt. Hon visade mig bekymrat skrynklan som gick rakt över orden ”Jag älskar dig hur mycket som helst” och vi lade högtidligt, nästan lite ceremoniellt, vykortet i en tjock bok så att det fick platta till sig under natten.

Jag sparar hennes kort också. Jag vill alltid ha dem. De ligger i en hög tillsammans med annat hon skrivit till mig, bland annat ett kort hon kom med under min fyrtioårsfest där det helt enkelt stod MAMA JA HATAR DEJ (hon fick inte titta på Askungen 3 under festen). Det är också lite härligt att ha kvar.

De här breven är det bara jag som får, teckningar och konstverk som hon totar ihop brukar fördelas ungefär lika mellan föräldrarna. Men det här är något mellan henne och mig. Kärleksbrev…

Det är fantastiskt att ha barn!

PS: Undrar du över vad allt det här med tandfen handlar om? Det finns en kategori till höger som heter ”Tandfen och Bellman”. Klicka in dig där, så vet du snart mer om dessa viktiga personer.