Det är kväll, sen kväll, så sen att facebookandet och bloggandet är slut för dagen. Jag viker ihop datorn och stoppar undan, viker ihop mina glasögon och stoppar undan. Ställer undan tekoppen, ser till att hunden har mat och vatten.

Det blir kvällsrundan. Den där rundan man gör på kvällarna när alla sover och man själv är på väg i säng. Plockar lite, lägger fram kläder till barnen. Veckodagar får man skriva en lista över vad som skall med till skolan på whiteboardtavlan bredvid dörren. Nu är det inte skoldag imorgon. Det finns ingenting som vi absolut inte får glömma bort. Helt fantastiskt. Borde rita något för att fira.  Eller fira genom att inte rita något.

Det ligger en Batmandräkt slängd i hallen. Jag plockar upp den och lägger in den hos ägaren som vill se den det första han gör imorgon bitti. På hallkistan står det en plastmugg,  två enkronor i med en hårsnodd runt en av dem, och drar slutsatsen att det måste vara H. Vad har hon lekt eller gjort? Som en skoluppsats fast för mammor. ”En enkronas historia”. ”Jo, jag fick en hårsnodd runt mig häromdagen…..” Ställer in dem på Hs skrivbord och bestämmer mig för att fråga imorgon.

Tittar in till killarna. Det ligger en hund – med det fantasifulla namnet Stora Hunden – och en lastbil nedanför A:s säng. Lägger ner hunden bredvid A, stoppar om. En liten sovande hand smyger sig beskyddande runt hundens huvud. S ligger med en schackbräda (”inga schackpjäser i sängen” – tänk vilka regler man får lov att hitta på) och en rittavla i fotändan av sängen. I sin famn har han sin hund, en mjukis-bulldog. Han rör sig i sömnen. Det ser nästan ut som att bulldogen makar sig närmare honom men det är ju löjligt. Det är förstås han som drar den till sig. Han skrattar till i sömnen så det är något roligt han drömmer, eller så kittlas plyschen.

Som vanligt har vi några legogubbar uppställda på skrivbordet hos pojkarna. De vaktar dem medan de sover. Men de är inte de enda, det här är noggranna killar, måna om sin nattsömn. En drömfångare (som samvetsgrant töms varje dag), en änglaskyddstavla, en läst aftonbön och så de utvalda gosedjuren. Alla är deras skydd i kampen mot mardrömmarna. Ikväll har de ställt fram två riddare från riddarborgen och en bensinstationsvakt. Detär bra killar, vana vid det här passet. ”Hello, Pete,” säger jag till en av riddarna, han med den gråsvarta skölden. Jag låtsas att jag är USA:s president i en sådan där film när man skall visa hur mänsklig han är genom att han nämner sina livvakter vid namn. ”How’s the wife?” Pete svarar inte men det gör han aldrig. Det kanske inte är han som är gift.

Går in i H:s rum. Hon får vara uppe till åtta och sedan läsa till nio. Oftast orkar hon inte ända fram men om det är en bra bok så kan det bli böner om förlängning. ”Bara FEM sidor kvar,” säger hon vädjande. Jag har svårt att neka, det är så roligt att hon gillar att läsa. Hon har glasögonen på sig när hon sover. I början sade hon att det var för att hon ville se sina drömmar men hon vet att det inte spelar in, tror jag. Nu tror jag att hon mest vill veta att jag går in och tar av henne dem, att det är lite mysigt på något sätt.

Jag tar av henne dem försiktigt och viker dem och lägger dem på nattduksbordet. Ett privilegium, på något sätt. När jag tar av glasögonen känns det som att jag är med och släpper in henne i den riktiga vilnatten, den där suddiga ögon får vara suddiga ögon, där bilderna bara är ett myller ändå. Jag är också en nattvakt som ser till att sömnen är god. Och någonstans under natten kan hon ju faktiskt vända sig från rygg till sidan, även om det är ovanligt, och då skulle väl skälmarna skava lite?

Jag och Pete. Det är vi som sköter om sömnen här i huset. H har inga legogubbar men de andra nattattributen är på plats: sovapan, änglavaktstavlan, drömfångare och aftonbön. Och nu ligger glasögonen där också, i givakt.

Jag kommer att sakna den där rutinen när hon är tonåring och har linser och låser sin dörr inifrån på nätterna. Eller hur det nu blir.

Mina glasögon ligger där de ligger i hallen. Det är skönt att ta av dem ibland. Inte för att jag inte vill ha skarpa drömmar, utan för att natten har sin egen frid. Tittar till E, som sover i sin innevagn inne i vårt rum. Hon sover med händerna bredvid öronen, och har tryckt in sin sovanka mellan örat och handen på ett sätt som ser rätt obekvämt ut för sovankan men förmodligen fyller någon slags funktion för E.

I vårt sovrum vaktar Ansgar från en tavla. Inga bilder på skyddsänglar som håller barn i handen på skrangliga broar, bara en äkta liten miniängel som jag hoppas tittar till oss när vi sover.

Snart sover vi alla. Du borde också sova. Godnatt!