nov 192010
 

Sju år sedan sorgen fick sällskap av lyckan. Sju år sedan H kom till oss.

Jag hoppas att jag har lyckats beskriva hur hon har längtat efter den här dagen. Igår kväll kunde hon verkligen inte somna. Och imorse ville hon nästan inte vakna, tokfia. Hon var så trött, naturligtvis beroende på att hon legat vaken så länge kvällen innan.

Dagen i korthet:

7:00 H öppnar paket vid köksbordet

8:00 H skuttar ur bilen på skolans parkeringsplats, springer mot skolgården och skriker: ”Jag fyller år idag! Jag fyller år idag! Jag fyller år idag!” så att folk hurrar och applåderar och kramar henne. Njutningen av att få vara i centrum en dag…

9:00 under skoldagen får hon ha en flagga på sin bänk

10:00 klassen sjunger för henne och ger henne ett kort

11:00 hon berättar för bespisningsdamerna att hon fyller år och får kramar

12:00 hon berättar för alla om alla sina presenter

13:00 och om att hon är så lycklig

14:00 och att hon har valt middag själv (”köttfärsbiffar, pommes frites och läsk!”) samt vad tårtan skall innehålla (”grädde, jordgubbar, choklad och maräng, resten får ni bestämma själva”)

15:00 jag hittar henne i myshörnan med den snyggaste killen i ettan (enligt hennes åsikt) där de ligger och läser Bamsetidningar för varandra

16:00 Hemma igen och har tömt brevlådan på post (bara till henne) och hon uppträder för oss med nya gitarren: ”Nyss så träffa jag en krokodil som körde runt i en bil”

17:00 vi äter födelsedagsmaten och tårtan och gläds särskilt åt den utvalda läsken

18:00 softar framför tv:n

19:00 går igenom alla presenter en gång till och ställer upp alla grattiskort på nattduksbordet

20:00 nja, lite svårt att sova även denna kväll. Måste bara komma upp och berätta lite om gitarren och hundralappen och boken och tröjan och byxorna och ..

21:00 Upp en gång till för att berätta att hon har bestämt sig: hon skall skriva en bok om sitt liv, den skall heta ”Mina första sju år”

21:02 man blir trött av inspiration, hon sover.

22:00 en mamma sätter sig vid en laptop och försöker komma ihåg hur det var för sju år sedan. Lyckligt. Nervöst. Lyckligt. Stort. Jag minns att jag hade varit så rädd innan för att jag skulle tro att hon inte andades men hon lät ju hela tiden. Knorrade, mumlade, som att hon ville visa oss att hon kom med liv. Med liv i en familj som tillbringat ett år i sorg. Med luft in i instängda utrymmen i våra hjärtan. Med ljus in i mörkret.

Jag försöker förklara för henne ibland vilket underverk hon är, hur mycket kärlek vi har till henne (och syskonen också förstås! Men det här är faktiskt hennes dag). Men inte går sånt att förklara. Det bara finns där. Förhoppningsvis skall det vara hennes skyddsnät i livet, det som gör att hon vågar dansa på den smala lina som är modet att leva.

Random Posts

Loading…

Sorry, the comment form is closed at this time.