Åh, i år var det ju riktigt roligt att se melodifestivalen med barnen! Förra året var det så förutsägbart, likadant i varje deltävling: A somnade ungefär när de spelade bidrag nummer fem, S tyckte det var jobbigt att alla skulle sjunga hela tiden och H gillade alla som hade klänning och/eller vann. Men i år har det ju vuxit upp små kommentatorer i dem, jag var tvungen att anteckna deras fina kommentarer för de var så underbara.

Därför har vi också för första gången röstat. Jag sade att vi skulle ringa in en gång när alla var överens, men när barnen var överens höll jag inte med dem, så – ähum – vi ringde två gånger. Men pengarna går ju till Radiohjälpen…och jag kunde ju inte lämna Swingfly helt strandsatt (vilket han ju heller inte var, visade det sig).

Jag skall inte, likt Aftonbladet eller Expressen, plåga er med ”hela listan” utan nöjer mig med barnens åsikter om ”de som gick vidare”.

Danny med In the Club:
H: Undrar vad det är för klubb han sjunger om…
S: Det kanske, ja, jag tror nog att det är en klubb för folk som gillar att vara med i TV.

’
Swingfly med Me and my Drum: (apropå ingenting, lade ni märke till vad många av låtarna i deltävling 1 som heter samma som andra låtar? Det här är ju titeln på en känd amerikansk julsång ju!)
S: Det där var en riktigt bra låt. Det är ju nästan som att han kan rappa lite, till och med.

Jenny Silver med Something in your Eyes
S: Nä, den var tråkig… (en bit in i låten) Men där blev den ju bra! Det var ju spännande! Först dålig, sen bra. En överraskning, det är bra, det är sånt publiken gillar.

Pernilla Andersson med Desperados:
H: Hon var söt.
A: Ja och framför allt hade hon en söt gitarr.

Det var våra åsikter för kvällen det. Barnen höll på Le Kid. Rosa, godis och pop, kan det bli mer ettagluttarvänligt än så? Och kanske framför allt förskolevänligt..

Ja, undrade ni vad E tyckte? Hon tyckte att det var roligt att riva sönder tidningspapper. Det är hennes nya favorithobby. Vi lade inte märke till att hon rev med någon större frenesi under någon speciell låt men hon somnade när Nanne Grönvall sjöng, jag vet inte om det var ett ställningstagande eller bara förkylningen som talade sitt tydliga språk.