Den här melodifestivaldeltävlingen var inte alls sådär mysigt idyllisk som den första. Bland annat var vi på något sätt ur humör redan när det började. Ingen aning om varför, trevlig middag, roligt spel, sedan gick luften liksom ur oss…Dessutom tyckte nog ingen av oss att det var lika kul musik. Sanna Nielsen fick bli favorit med någon slags uteslutningsmetod, som gick ut på att eftersom vi kände igen henne, så gillade vi henne.

S var sjuk (feber) men vägrade gå och lägga sig. Han ansåg dock att vi hade kunnat njuta av melodifestivalen utan att ha på tv-bilden, för den var så störig, det rörde sig för snabbt och var för mycket ljus och så. Dessutom tyckte han att vi kunde ha hoppat över ljudet, för det var inte heller så bra.

H gillade nog The Moniker bäst, med alla glada pastellfärger och trallvänlighet. Hon tyckte om låttiteln också ”Oh my God” eftersom hon fromt tänkte att den måste Jesus gilla.

A försökte ivrigt förstå ”vuxenskämtet” med de här förhören av artisterna. Han bad oss förklara men vi fattade ju inte poängen heller, så det var inte det lättaste. Då gav A upp och gjorde några egna skämt på artisternas namn ”Sanna Nielsen får aldrig ljuga för alla saker hon säger är Sanna” var ett sånt skämt, ”Brolle är en brorsa till Olle” var ett annat. Jaja, de var ju bättre än vissa av melodifestivalens egna skämt så vi skrattade artigt.

E avnjöt melodifestivalen med avundsvärt lite fokus på tv-rutan. Istället kröp hon omkring (stjärthasade är väl bättre uttryckt) och flyttade på leksaker. Hon försökte resa sig mot alla stolar och bord och lyckades nästan ibland och vände sig mot oss för att få applåder. Det fick hon. Jag hade lätt röstat på henne om hon bara hade haft ett litet telefonnummer i ena hörnet…

Sedan gick vi till sängs och S är fortfarande sjuk idag. Eftersom någon slags hög-feber-sjuka går i skolan så lär han nog vara hemma några dagar och så får vi se hur många som blir sjuka. Stackaren. Hoppas han mår bättre imorgon.