Den andra luckan gläntar in i BB-livet.

Jag har legat på BB fem gånger, alla gånger på samma sjukhus. Jag har en slags relation till BB kan man säga. Det  har man väl oftast inte nuförtiden, när BB-vården ofta bara varar några timmar eller kanske en natt, och man mest stannar upp och andas innan man far hem igen. Men då var det annorlunda, särskilt för mig. Jag har en relation till BB. Det blev framför allt tydligt när E skulle födas och jag inte hade varit med på ett tag.

Första gången, när Ansgar skulle födas, låg jag på Specialist-BB. Tack och lov för det, kan man säga, för då slapp jag ligga på samma ställe när de andra barnen skulle födas. Det var faktiskt en av de saker som jag var riktigt rädd för vid H:s förlossning, att jag på något sätt skulle hamna på samma ställe en gång till. Men så var det inte, jag fick ett väldigt trevligt rum med en helt annan utsikt och helt annat utseende, vilket inte är dåligt med tanke på att avdelningarna bb och spec-bb ligger våningarna över och under varandra och gränsar åt ungefär samma håll.

Så när H skulle födas var allt nytt och annorlunda och personalen på det BB:t blev en del av mina drömmar, på något sätt. De var så otroligt engagerade och tog hand om oss och H så mycket. Jag hade skrivit ett sådant där brev som man ju uppmuntras att skriva om exakt hur man vill ha det och lämnade det nogsamt på såväl BB som till kejsarsnittspersonalen. Och all personal vi hade var så välinformerade om vår situation och hade så mycket omsorg om oss. Det var helt fantastiskt. Det var som att alla ville gottgöra oss för sist, på något sätt.

När S skulle födas hade det ju bara gått tretton månader till så det kändes rätt hemvant att återvända till lokalerna, jag kände mig lite som en stammis. Det var dock två stora skillnader som gjorde att det blev väldigt annorlunda med själva bb-vistelsen:  för det första kunde inte M sova över varenda natt (kejsarsnittsmammor stannade på den tiden i minst fem dygn) eftersom vi hade H att ta hand om också, för det andra var det tsunamikatastrof medan vi var på sjukhuset den gången. Så det stora minnet är hur vi nyblivna mammor satt ute i tv-rummet och höll våra små bebisar så hårt, så hårt intill oss och tittade med samma förfäran som resten av världen, fast förstärkt av alla känslor som kom av det där nya spröda bandet till våra nyfödda, på bilderna av folk som fått sina barn spolade ur sina händer. Vi höll så hårt i våra små. Så hårt.

Ett annat, härligare minne från den gången på bb är hur glada personalen blev över att se H. ”Titta, där är ju vår H, vad stor hon har blivit och vad roligt att få se henne igen!” var det flera som utbrast och H tågade glatt runt runt hållande minst en sköterska i handen.

När A sedan föddes var det sommar och sol istället för vinter och kallt, som det varit de tre tidigare gångerna. Men fortfarande bara nitton månader sedan sist, så stammiskänslan fanns kvar,  lite förstärkt av att jag var så vansinnigt van vid det här laget, tyckte jag själv. Jag kände igen vissa i personalen som skrattade och skojade med mig om hur jag måste älska dem som hela tiden återvände dit för att föda nya barn. Den här gången var mamma och pappa hemma hos oss och tog hand om H och S och vi var båda föräldrarna kvar på sjukhuset så länge som möjligt.

Och den här gången var det oroligt, och långvarigt (kändes extremt långvarigt då iallafall) för det tog längre tid än fem dagar. A hade ju gulsot, stackaren, och fick sola sig ogul. Det låter odramatiskt när jag skriver det men säg det till en mer än vanligt orolig tredje-dagen-efter-förlossningen-mamma, att sonen kommer att bli kvar ett tag och ligga under sollampa, så skall du få se på dramatik, det säger jag bara. Den här gången tillbringade jag också födelsedagen – min egen alltså – på sjukhuset.

Och sedan gick det tre och ett halvt år. Och så var jag tillbaka igen. Den här gången hade det ju hänt massor, allt var helt plötsligt annorlunda. Jag kände inte läkarna, inte många av sjuksköterskorna och så hade de ju ändrat en massa rutiner. Vad var det här då? BB var ju det jag kunde, det jag var bra på. Nu var jag plötsligt, när jag var där för femte gången, en novis bland andra.

En av de många reformerna (och alla var till det bättre! Men bara ovant för en vanemänniska som jag) som de genomfört då var att man inte vårdades på BB lika länge efter ett kejsarsnitt utan att om allt gick bra fick man åka hem i princip som efter en normal förlossning. Anledningen till detta var den starkt förbättrade smärtlindringen som kunde ges.

Så allt gick fort, och lätt, och var så standard, för en gångs skull. Följaktligen, för första gången på femte försöket, fick jag en ganska typisk och normal BB-upplevelse. Ingen specialbehandling pga sorg, inga hemliga känslor av invandhet, bara en kort landning medan vi förberedde oss för det nya livet. Istället för att jag kände mig som en stammis kunde jag nu känna mig som en helt vanlig BB-mamma. Det var ganska stort, om man jämförde med hur liten och rädd jag varit och hur beroende av att alla skulle vara snälla mot mig, när H skulle födas.

På något sätt fick jag känna att jag tagit steget ut i det normala, bort från det speciella, omhuldade, lite aparta. Ett stort och härligt steg, från dödsrädsla till vanligt liv. Låter kanske inte så glamoröst, men det kändes fantastiskt. Så nu förstår ni, att det där med BB är väldigt speciellt och samtidigt inte alls något särskilt.