Nov 222011
 

Klockan 09.09 för nio år sedan, i en kejsarsnittsoperationssal på Akademiska sjukhuset i Uppsala, öppnade sig himlen och släppte ner ett fantastisk, vackert, unikt gossebarn till ett par föräldrar som blev precis så nockade av kärlek som alla förstagångsföräldrar kan bli.

Förvåningen över hur snabbt hjärtat fylls av en så stark och stor kärlek, en sådan som ändrar livet totalt.

Förvåningen över att en kombination mellan just den här mamman och just den här pappan kan bli något så fantastiskt, så stort, så eget.

Beskyddarinstinkten som går utanpå alla andra instinkter man har.

 

Jag viskade till ett fjunigt (och urargt, hungrigt) litet huvud ”vi skall ta hand om dig”. Det kunde vi förstås inte. Kunde inte beskydda honom mot hans medfödda hjärtfel. Men vi ville, ville med hela våra hjärtan, med hela oss.

Inte visste man hur fullt av kärlek  man kan bli innan man fick barn.

 

Klockan 00.28 på natten, fyra dagar senare, öppnade sig himlen igen och tog tillbaka det fantastiska, vackra, unika gossebarnet.

Det blev föräldraskap på det svåra sättet. Det andra sättet, det barnlösa sättet. Det sättet där man får en begravning att samla sina vänner kring istället för ett dop.

Men kärleken är lika stark ändå.

 

Jag hatade, å, vad jag hatade, orden i Tryggare kan ingen vara: ”Vad Han tar och vad Han giver, samme fader Han förbliver”. Lina Sandell-Berg, som skrev de orden, var kanske from nog att tycka att de tröstade i sorg, men jag tyckte inte det, tycker inte det.

Men en sak har sorgen lärt mig, ifråga om de orden.

”Vad Han tar och vad Han giver, samma föräldrar vi förbliver.”

Kärleken dör inte, beskyddarinstinkten dör inte. Den får söka sig andra vägar. Svårare vägar, abstraktare vägar.  Men vägar. För kärleken hittar alltid sina vägar.

Någonstans i himlen är det discobowling-kalas idag, ett kalas med ballonger i svart och silver. Inga småbarns-färgglada ballonger, för idag är det en stor pojke som firas: Ansgar nio år. Och här på jorden söker sig kärleken ständigt nya vägar.

Grattis Ansgar. Vi är så glada att vi fick dig.

 

Random Posts

Loading…

  10 Responses to “with daddy and mammy standing by”

  1. Tårarna rinner kära vän.. så sant i allt du skriver.. ingen i våran familj tycker heller om den texten.
    Stora killen ju. Så fort tiden går.
    Han är säkert bjuden på Luciadisco på självaste lucia med våran Pernilla som då fyller 11 år

  2. …håller med Hannis, och är så beundransvärt avundsjuk på din svenska, hur du kan formulera så vackra meningar!!

    Känns som om jag måste börja läsa mer böcker..o:)

    Är ofantligt skönt att läsa dina vackra blogginlägg som är blandat med gråt, skratt omvartannat!!

    Må du aldrig sluta med dessa..

  3. ♥ Grattis stora killen på din dag!

  4. kram till er och grattis till ansgar.♥

  5. Grattis från oss =)

  6. Klart han har ett skit kolt kalas! Det har pojkar som fyller 9 år :). Många kramar till Er!

  7. Här kommer det kärlek till dig från mig! ♥

  8. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥

  9. många kramar från oss och en och annan silverballong

Sorry, the comment form is closed at this time.