Nu skall jag berätta en saga för er, en förfärlig sannsaga ur verkliga livet. Den handlar om natten. Och inte vilken natt som helst, utan En Sådan Där Natt.En rå natt.

Ungefär så här gick det till:

22:45 (innan jag gått och lagt mig) S kommer upp, har drömt en mardröm. Följer med tillbaka, stoppar om, aftonbön, godnatt.

22:55 S uppe igen. Vågar inte somna om. Följer med tillbaka till sovrummet, pratar lugnande i några minuter tills han somnar.

23:30 bestämmer att det nog är läggdags. När jag närmar mig sovrummet vaknar E. Jag pratar lugnande, hittar nappen, hittar sovankan, går ut så att hon får somna om.

23:40 Sitter i vardagsrummet och längtar efter sängen.

0:10 Sitter i sängen och börjar längta efter vardagsrummet igen när E vaknar med ett illtjut. Har hon ont? Har hon drömt en mardröm? Har hon det obekvämt på något sätt? (det visar sig på morgonen att det var dags för ännu en hörntand). Vaggar, vyssjar, gullar.

0:20 Lägger E i spjälsängen igen.

0:21 S kommer in, ännu en mardröm. Han får lägga sig hos oss.

0:22 E vaknar, skriker.

0:23 Försöker lugna S och E samtidigt. M och jag tar en diskussion och delar på barnen, jag följer med S in och sover på en madrass på golvet som en slags mardrömsbarriär och M tar sig an E.

0:25 Jag bestämmer mig för att det här är ett utmärkt tillfälle att testa Kindle på mobilen.

0:26 Jag bestämmer mig för att det här är ett utmärkt tillfälle att trösta A, som vaknar och gråter och säger att han har ramlat ur sängen, vilket han inte har.

0:30 A somnar om, fast på samma madrass som mig.

0:35 Jag lyssnar avundsjukt på tystnaden inifrån stora sovrummet när S vaknar igen. ”Mamma, jag drömmer bara en mardröm hela tiden.” Förnyad omstoppning, viskar aftonbönen igen, denna gång med extra emfas på orden ”sova så gott hela natten tills imorgon”.

0:40 A vaknar igen och vill ha en saga. Jag vägrar.

0:45 A börjar berätta en saga för mig, en lång och lite osammanhängande saga om vad hundar gör när de hälsar på i Kattlandet. Det gör inget alls för jag somnar så gott ända tills han märker det och börjar väcka mig med kontrollfrågor. Jag förklarar att alla sagor får vänta tills imorgon.

0:50 Tyst och lugnt. Ah!

1:00 M sticker in huvudet och undrar om jag tycker att E verkar bete sig lite mystiskt. I sömnen petar hon ur nappen med tummen, suger väldigt ivrigt på tummen, börjar gråta, får nappen, sticker in tummen i munnen och så vidare. Jag håller med om att det verkar mystiskt och vi gissar på att en ny tand är på gång så hon får Alvedon så att hon kan sova. För egen del nöjer jag mig med en kudde så att jag kan sova. Eller strunt i kudden, ge mig två minuter bara. Det räcker.

1:15 Sover.

1:45 S kommer upp och undrar om det är morgon för han har en jättebra idé om ett legobygge. Jag förklarar kort att det är mitt i natten och att alla måste sova. Han darrar på underläppen och förklarar sig ha en mardröm. Jag föreslår att han skall lägga sig på min madrass istället, eftersom jag inte haft några mardrömmar, så kan jag sova i hans mardrömsanlupna säng. Jag lägger honom skavfötters med A och förflyttar mig till S säng, behagligt barnfri men ganska full med mjukisdjur och schackpjäser. Efter lite bökande och städande har jag kommit till ro vid ungefär klockan

02:00. Det är tyst och lugnt i huset. Jag känner mig som en amerikansk deckare: ”It’s quiet here.” ”Yeah, TOO quiet.” Precis som en genomsnitslig amerikansk deckarserie väntar jag på att något skall hända. Det kan ju inte vara lugnt. Inte länge till.

02:20. Det är VÄLDIGT tyst. Det MÅSTE ju hända något snart.

02:25 Börjar skriva en pastisch på amerikanska deckarserier i huvudet.

02:45 Blir vansinnigt nöjd med en extra rolig grej jag har kommit på när de hittar liket, så jag råkar skratta högt. Big mistake. A råkar sparka till S i sömnen, S snyftar lite men båda tystnar och rör sig inte mer. Åter till min deckare.

03:00 Känner att min deckare börjar tappa fokus lite grann. Är det möjligt att jag är trött?

03:10 Somnar.

03:20 Vaknar av något. Ett ljud. Eller en tystnad kanske? Kommer plötsligt på: Tänk om vi inte tog in hunden utan han är ute i trädgården och skrämmer rådjur och ekorrar och allt annat han kan komma på. Reser mig upp, går och kollar ytterdörren. Snubblar över en sovande collie på vägen men låter inte en sådan sak hejda mig, utan öppnar ytterdörren för att tyst ropa ”Elis! Elis!” Elis vaknar och kommer nyfiken till dörren och viftar på svansen, glad över att hans matte antagit så tidiga vanor.

03:22 blir stående vid ytterdörren och är nöjd med att han inte var ute i trädgården men får samtidigt lust att släppa ut honom en sväng. Han är ju så pigg. Nej, nej, det kanske inte är någon bra idé för den lilla nattsömn som eventuellt kan återstå. Nej. Han får gå och lägga sig igen och jag tar mig in till min madrass.

03:24 Nej, just ja, inte madrassen, där sover ju två söner. Förlåt, söner. Upp i S säng istället. Killarna vaknade faktiskt inte av att deras mor försökte lägga sig där de ligger. Vilken himla tur att de sover så djupt. Hm, man kanske rent av skulle läsa lite på mobi…gäsp…

03:25 Somnar.

03:26 Men något måste ändå ha hänt när jag råkade försöka lägga mig på madrassen i all trötthet. Något slags ljud måste ha vibrerat över golvbrädorna på ett tyst men ändå väckande sätt för H kommer sättande. ”Mamma! Vad gör du här? Varför sover du inte? ALLA borde sova på natten, det har mina fröknar sagt.”

03:27 Följer med in till H. Förklarar att jag visst sov/sover/nej, sov förresten. Och att hon också måste sova nu. Det är mitt i natten, säger jag med förnuftig men sövande röst. Alla måste sova. Godnatt. Stoppar om. Hon blundar och sträcker ut handen efter sin apa. Hon är så himla söt.

03:30 In till sängen igen. Kommer ihåg att inte lägga mig på madrassen den här gången. Hör hur E vaknar inne hos M igen och gläder mig åt att jag valde så klokt. Killarna sover ju så hårt här, så inte ens en jordbävning kunde — där vände jag på mig i sängen och det rasslande ljudet av lakan väckte A. Han sätter sig upp, konstaterar att det här inte är hans säng, går till sitt rum och lägger sig i sin säng. Redan

03:33 hör jag honom snarka. Jag gillar verkligen A. Han fattar det här med sömn.

03:35 Somnar. Sover. Vilar. Drömmer. Det vore väl en nåd att stilla bedja om.

03:55 Vaknar av att en collie står och slickar mig i ansiktet. Det är Elis. Tack och lov för det, förresten. Det hade varit en ännu absurdare natt om det inte hade varit han. Jag vill, talar han tydligt om, gå ut. Det där att vakna tidigt och släppa ut hunden är väl en jättebra idé, säger han, fast inte i ord. En riktig toppenidé faktiskt. Vet du, vi skulle kunna göra allvar av den idén nu på stört! Det blir jättebra! Hurra! Han är ganska enveten. Jag följer med honom ut i hallen, inte så mycket för att öppna ytterdörren och släppa ut honom som för att få ut honom ur sovrummet och sedan kunna stänga dörren till S:s rum.

04:00 Den hårda dunsen av en colliekropp som besviket lägger sig tätt tryckt intill en barnsovrumsdörr.

Men då blir det så där härligt tyst igen. Och inget händer, och inget händer, och inget händer, så jag somnar faktiskt. Det är ljuvligt. Jag sover och sover och sover och sover.

04:45 S vaknar. Det är morgon (enligt honom). Jag vet av erfarenhet att den där piggheten är inte lönt att kämpa emot. Jag sätter honom i en fåtölj i vardagsrummet med en filt och en kudde. Jag lovar att komma och sätta på en film, strax. Det har funkat förr och det funkar igen. Han somnar. Han slappnar av för att han tror att han inte MÅSTE somna om och då kan han det.

04:50 Jag är så nöjd med mig själv att jag inte kan somna. Fantiserar om att ta en film och sätta på och sedan sätta mig och gossova med S. Men orkar inte riktigt. Kroppen vill sova men hjärnan vet att all sömn bara är bluff och inte kommer att vara. Hjärnan börjar oroa sig för hur jag skall klara dagen, jag som knappt har sovit. Oroar man sig ligger man ju vaken så nu lgger jag vaken.

05:00 Det är så tråkigt att ligga vaken själv. Kan ingen annan vakna snart? Äsch, jag läser väl.

05:05 Somnar. Sover gott ända till

06:45 när klockan har ringt i en kvart och alla i vårt hus och förmodligen omkringliggande hus på kilometeravstånd har vaknat. Går ut i köket med rödmosig trötthet som dagens accessoar. Där sitter de. Pigga. Friska. Glada. Utsövda. De tittar medlidsamt på mig.

Jaja, jag kanske är trött, rödmosig och lite väck i skallen. Men de har inte något att blogga om.