Bloggläsaren Therése ber om ett inlägg som handlar om att vara syskon till en som är död. Therése bloggar även själv, en blogg som ett fiolstråk i moll – oerhört vacker och väldigt sorglig. Hon får mig att minnas hur det var med färsk sorg och en väntan som inte vågar hoppas ännu. Läs den, gå en mil i hennes skor, hon har en formuleringsförmåga som inte lämnar någon oberörd.

Att introducera Ansgar för våra andra barn – det var något som vi grubblade över redan när vi satt hos begravningsbyrån och förberedde Ansgars begravning. Begravningsentreprenören vi hade sade så fint att de andra barnen kommer att växa upp och veta redan från början, de kommer inte att minnas en period när de inte visste att de hade en storebror som var död. Han är en del av er familj och de kommer alltid att veta om honom, sade han. Det tröstade mig, jag hade inte vågat tänka någon annan tanke än att det skulle vara så oerhört svårt att berätta, att prata med de andra barnen om Ansgar.

Jag har inget minne av den första dagen jag började prata om Ansgar med de andra (främst H eftersom hon är äldst). Det beror på att jag har pratat med henne om Ansgar sedan hon låg på skötbordet, långt innan hon förstod orden.

När vi kom hem från sjukhuset med henne gick vi direkt till graven i någon slags tanke att de skulle träffas – och i en känsla av tacksamhet, för jag tror att Ansgar skickade de andra till oss. Jag vet inte HUR jag tror att det gick till, men jag har en känsla av att han hade ett finger med i spelet. De har varit med till graven många gånger sedan dess (även om jag gärna åker själv också). Så de har alltid vetat.

Jag är glad för det. Min förra chef hade en bror som inte levde många dagar och han och hans syskon upptäckte det när de städade i sin mammas grejer efter att hon dött. Så var det på den tiden, i den generationen, att man inte pratade om barnen som inte levde. Det är en annan inställning, en som känns fel och kall och mörk idag – jag tror att man fick höra att det var bäst att göra så. Det var det inte. Det VAR det inte. Det är många som vet det nu, men då trodde man att det bästa var att glömma. Man ville väl med den attityden, men det blev så fel.

Men för att återvända till ämnet: de vet redan från början, det kommer naturligt. I perioder har barnen funderat mycket, i perioder har de släppt det helt. Det är naturligt, barn genomgår olika stadier – fyraårsåldern och sexårsåldern är riktiga dödenåldrar när man grubblar mycket. Det är individuellt förstås, och har man ett dött storasyskon så märks det, det märks på hur man ser på livet, hur man tänker.

Hur det ser ut idag för barnen kan jag beskriva i några länkar, så jag gör det. Läs gärna här: En lyktstolpe åt Ansgar Läs fråga 12 här Här står det lite också och kanske framför allt här och slutligen här är en söt berättelse som A hittat på om sin storebror.

En sak till bara, Therése och ni andra, det hemligaste hemliga med att ha ett storasyskon som dött innan man själv föddes – syskonen vet innan vi berättar. De vet för att de har fötts med en hemlig helig kunskap – de har träffats där, en död och en ännu icke född, någon gång, i gryningstimman mellan död och liv. De vet för att de hör ihop, för att de känner varandra.

Vi kan berätta för dem. Det lovar jag dig. Jag önskar bara att de kunde berätta för oss.