Mar 312012
 

När jag gick på gymnasiet gjorde vi en sketch till skolcabarén där alla lärarna var instängda i lärarrummet. Utanför dörren väntade en galen yxmördare så de var fast därinne, tillsammans. Vitsen med sketchen var förstås att göra roliga porträtt av de olika lärarna men vi fick lite svårt med upplösningen. Hur skulle lärarna ta sig ut? Till sist lät vi ett ufo fullt med extremt intelligenta utomjordingar landa utanför, ta hand om yxmördaren och rädda vår lärarkår.

Vår svensklärare som, skickligt men kanske inte kärleksfullt, porträtterats av en kille med  talang för överdrifter, svarade med att hålla en lektion om den litterära termen ”deus ex machina” (ordagrant ”guden ur maskinen”) –  ibland när manusförfattare får svårt att ta sig ur en situation hittar de på en yttre kraft som dyker upp och ställer allt tillrätta, ofta med hjälp av nästintill övernaturliga krafter.

Och anledningen till att jag kom att tänka på det här är vad som hände imorse.

Tjejsidan av familjen hade fått lite sovmorgon och M hade gått upp och tagit hand om killarna, släppt ut hunden och gjort annat i morgonrutinen. Det var snällt och jag låg just och gottade mig åt min sovmorgon när jag hörde M ropa ”Elis! Elis!” för att få in hunden. Han stod ute på trappan och ropade, med ganska hög röst.

Det är då jag hör, inifrån E:s rum, inifrån spjälsängen, hur hon ropar: ”Elli! Elli! Elli!”

Och det var då jag insåg att deus ex machina – den som kommer på slutet och ordnar allt med sina supertalanger – det är exakt vad varje tvååring anser att hen är.

Där stod hon, i spjälsängen. Och ropade med späd småbarnsstämma. Och tänkte ”Nu har JAG ingripit. Så nu ordnar sig allt!”

 

Min lilla deus ex machina.
Och söt är hon också. 

Random Posts

Loading…

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>