Apr 212013
 

Ni vet hur det är. Nu med internet och allting behöver man nästan aldrig göra sina egna misstag. Istället kan man läsa allt om andras misstag på deras bloggar och så lära sig att undvika de grövsta excesserna av dåligt beteende och därför slippa göra samma dumheter själv.

Om man inte… ni vet… läser Fredrik Backmans blogg. För hans dumheter vill man för det mesta testa själv – särskilt om de har att göra med tillagningen av bacon.

Den här bloggen håller sig dock i den lite mer stillsamma pedagogiska fåran som kan sammanfattas med mottot ”vi gör dumheterna så att du slipper”.

Just idag kan vi stoltsera med en viktig erfarenhet som säkert alla har nytta av.

”Häll inte sirap på er colliehund.”

Bra va? Utprovad och garanterad av husets egen treåring.

Nu är det möjligt att det finns bloggläsare som redan visste detta. Åt er har jag en liten bonuskunskap som kan vara precis lika bra att ha:

”Låt inte er treåring försöka dammsuga bort sirap från en colliepäls.”

Sådär. Nu är vi alla så lärda att vi har huvudvärk och vi stänger därför inlärningsbutiken från idag.

PS Nej jag tog inga kort. Vad tror ni jag är för slags matte/mor egentligen?

Dec 212012
 

Andra människor kanske tycker att julen skulle vara bättre om tomten kom med en större säck. Om julgodiset var intressantare. Om skinkan var saftigare. Men. I vår familj. Där har vi andra prioriteringar.

Min son har, i syfte att optimera julfirandet, uppfunnit leken ”Herdebingo”. Den går ut på att man delar upp golvet i rutmönster. Sedan ger man vår hund Elis en herde från vår julkrubba som han får bära i munnen och släppa på ett valfritt ställe på golvet. Sedan skriker man bingo.

Alltså.

Det är inte det att jag vill ha fördomar om mina egna barn.

Och jag vill absolut inte insinuera något som kan tolkas som icke-hundra-procentigt stödjande.

Men jag är rädd att den personlighetstypen som uppfinner lekar som Herdebingo (och till yttermera visso gör det för att julen skall bli lite extra bra) är exakt på pricken samma personlighetstyp som i vuxen ålder gillar tyska operor.

Tänk efter själva: den extremt långsamma takten – de små krumsprången av glädje – den slumpmässiga koreografin. Allt bidrar.

Jag vill som sagt inte ha fördomar.

Men jag känner väldigt starkt att jag i uppfostrande syfte måste ge honom en hårdrocksskiva i julklapp.

Inga hårdrockare delar någonsin upp golvet i rutmönster.

Dec 112012
 

Det tindrar som en stjärnhimmel på Nobelmiddagen ikväll. Och självaste den äkta stjärnhimlen tindrar som om den hade betalt per bloss. Det tindras till höger, det tindras till vänster, det tindras, det tindras, det tindras.

Men ingen av dessa tindror slår tindrandet i E:s blick när hon fick reda på att hon, genom att helt enkelt ställa sig på tandkrämstuben, kunde slunga iväg en isblå mintluktande missil rakt mot vår hunds skägg. Hon blev verkligen jättelycklig. Jag kan berätta att skjutandet av tandkrämsbomb på collie smäller lika högt som kullerbyttor på nöjesskalan.

Det är inte så lätt för en hund att slicka sig ren i skägget men han försökte. Lite känslan av att se en människa som försöker pussa sig själv på armbågen. Rätt kul på sitt eget bisarra sätt.

Ett allvarligt problem för en hund som försöker slicka bort tandkräm från sitt skägg är att hundar inte gillar smaken av tandkräm så väldigt mycket. Men de kan ändå inte riktigt låta bli att försöka ta bort den. Man förstår logiken ”det här luktar otäckt renligt och människoartat. Jag måste ta bort det. Usch! När jag tar bort det får jag in smaken i munnen av det där renliga!”

Det är en upplevelse att betrakta.

Hans andedräkt for ju inte jätteilla av att förkläs med lite Spearmint Ice eller vad det nu hette.

Det är också en upplevelse att förbarma sig över en collie med tandkräm i skägget och sätta honom i badkaret och skölja bort tandkrämen. För tandkräm löddrar. Och löddret sprider sig.  Så istället för att försiktigt avlägsna den främmande stanken så lyckades vi marinera honom i aromen.

Man kan bara hoppas att de andra hundarna i närheten inte skrattar åt honom. Katterna verkar gilla det iallafall. Kan kattmynta vara den hemliga ingrediensen i Pepsodent?

Tja. Så blev det med den saken. Lite vardagstindrande. Som ett tomtebloss i natten gentemot ett tjusigt fyrverkeri förhåller detta sig till festligheterna i Stockholm.

Men här ute på landet roar vi oss liksom på lite andra sätt.

Aug 172012
 

Vi har ju blivit alltmer stolta över hur många ord E verkar behärska och hur duktig hon är på att uttrycka sig. Fast. Imorse fick vi väl delvis tänka om. Då, vid frukostbordet, hov hon nämligen upp sin stämma och sade bestämt: ”MJULLOPS.” Hon sade det inte en gång, utan flera gånger.

Hunden Elis valde att tolka uttrycket som ”Jag vill hemskt gärna bli pussad på näsan av en stor glad collie”. Men så tolkar han ju å andra sidan de flesta uttalanden.

Jag tänkte att hon menade ”smörgås” och M att hon menade ”mjölk”. H tänkte omedelbart att hon sade ”Hej hopp!” och killarna hörde båda två det i sammanhanget obegripliga ordet ”bröllop”.

Och jag vet ärligt talat inte om det är ett tecken på verbal skicklighet att man säger ett ord, väldigt bestämt och tydligt, och alla tolkar det olika. Det är klart att det är en fördel om man är politiker. Men jag vet inte om det är ett tecken på verbal skicklighet.

 

Visade sig senare att hon i själva verket menade ”jag vill smörja in hela ansiktet med leverpastej”.

Så av oss som var med och gissade måste man säga att den som gissade absolut 100% rätt var Elis.

Jun 182012
 

Vi sitter vid frukostbordet. A sitter i trans inför allt som E kan.

-Åh vad duktig du är som kan bre mackan, E! drillar han, likt en lärka i skyn.

En stund senare observerar han:

-Du är så duktig som kan ÄTA mackan så bra också. När du var liten kunde inte äta några mackor alls och nu kan du äta massor!

Jag ler mot honom och lägger sedan min energi på att se till att inte osten fullständigt desintigreras medan S hyvlar. Jag hör A:s röst:

-Och vad duktig du är på att mata Elis! och vänder mig om i lagom tid för att se E droppa en stor bit leverpastej in i väntande colliekäftar. Jag ser hans ögon när han betraktar sin lillasyster, okritisk dyrkan läser jag i dem.

-Och du är så jättebra på att smeta leverpastej på bordet också! säger han med den lycksaligaste jollerstämma som någonsin han åstadkommit. Och så DUKTIG på att hälla ut mjölk på leverpastejen! fortsätter han saligt medan jag går att hämta disktrasa, hushållspapper och annan lämplig rengöringsutrustning. Och vad SNABBT du springer iväg när mamma vill fånga dig och torka dig! Istället för E dyker A upp i min famn och kramar mig lyckligt. Hon är VÄRLDENS BÄSTA LILLASYSTER! Hon kan allt!

Han joggar iväg efter henne genom hallen.

-Vad smart du var som lade dig i min säng, berömmer han med kristallklar stämma medan han får en kram från leverpastej-och-mjölk-samt-bröd-kladdiga fingrar.

Och jag är den tråkiga vuxna som gör rent och tvättar bort. Och medan jag gör det tänker jag att det måste vara en rätt behaglig tillvaro att vara lillasyster till någon som kan stå ut med att se en sno hans mest älskade ägodel och bara säger ”Ooo, kan du plocka sönder mitt Nintendo?! Vad DUKTIGT!”

Nej, det skulle han nog inte. Men nästan.

Maj 022012
 

Jag vet inte hur det kom sig. Jag vet inte om det kommer sig av att hon beundrar sina syskon, och då främst deras förmåga att bre mackor (i så fall: Tips, E: MACKOR – inte en massa annat).

Jag vet inte om hon på något sätt varit med – fast vi trodde att hon sov – när hennes storasyster började fara runt på youtube efter filmer när bebisar gör knasiga saker.

Jag vet inte om vi har i vår familj en framtida galen vetenskapskvinna eller någon slags installationskonstnär.

Vad jag vet är att det är JÄTTESVÅRT att få bort Bregott från familjens collies hår. Bregott som bretts på i tjocka lager (medan jag plockade ur diskmaskinen), med smörkniv. Som förvandlade vår för morgonen nypåbörjade Bregott till ett paket som ekar tomt som en predikan över livets intighet.

Jag vet också att hon har en beundrare: Elis själv. Han tyckte att det var jättebra. Världens bästa frukost. Självservering (i dubbel bemärkelse).

När jag ringde M och berättade visade han också vissa tecken på att beundra henne. Han tyckte att tilltaget verkade tyda på handlingskraft och DIY-anda.

Jaja. Det var ju inte han som fick duscha hunden.

Mar 312012
 

När jag gick på gymnasiet gjorde vi en sketch till skolcabarén där alla lärarna var instängda i lärarrummet. Utanför dörren väntade en galen yxmördare så de var fast därinne, tillsammans. Vitsen med sketchen var förstås att göra roliga porträtt av de olika lärarna men vi fick lite svårt med upplösningen. Hur skulle lärarna ta sig ut? Till sist lät vi ett ufo fullt med extremt intelligenta utomjordingar landa utanför, ta hand om yxmördaren och rädda vår lärarkår.

Vår svensklärare som, skickligt men kanske inte kärleksfullt, porträtterats av en kille med  talang för överdrifter, svarade med att hålla en lektion om den litterära termen ”deus ex machina” (ordagrant ”guden ur maskinen”) –  ibland när manusförfattare får svårt att ta sig ur en situation hittar de på en yttre kraft som dyker upp och ställer allt tillrätta, ofta med hjälp av nästintill övernaturliga krafter.

Och anledningen till att jag kom att tänka på det här är vad som hände imorse.

Tjejsidan av familjen hade fått lite sovmorgon och M hade gått upp och tagit hand om killarna, släppt ut hunden och gjort annat i morgonrutinen. Det var snällt och jag låg just och gottade mig åt min sovmorgon när jag hörde M ropa ”Elis! Elis!” för att få in hunden. Han stod ute på trappan och ropade, med ganska hög röst.

Det är då jag hör, inifrån E:s rum, inifrån spjälsängen, hur hon ropar: ”Elli! Elli! Elli!”

Och det var då jag insåg att deus ex machina – den som kommer på slutet och ordnar allt med sina supertalanger – det är exakt vad varje tvååring anser att hen är.

Där stod hon, i spjälsängen. Och ropade med späd småbarnsstämma. Och tänkte ”Nu har JAG ingripit. Så nu ordnar sig allt!”

 

Min lilla deus ex machina.
Och söt är hon också. 

Mar 242012
 

Håller ordning


Imorse när jag stod i duschen kom E med ett angeläget meddelande. Jag fattade inte först. Hon fick säga det många gånger. Men när jag väl förstått studsade jag ur duschen som – ja, det här är den enda liknelse jag kommer på, det är väl bara ett bevis på att mina kulturella ramar mest beror på barnprogram – Tigger.

Jag sprang mot köket men det var helt enkelt försent.

Läxor att lära av det inträffade: Baka allt bröd själv i fortsättningen. Det är tydligen bara polarkakor som lockar ut det värsta i förövaren.

Vad E sade: ”Elli edde macka, Elli edde macka.” (Elis äter macka, Elis äter macka)

Och så var alla polarkakorna slut.

Elis, polarkaketjuv. 

Mar 172012
 

-Mamma, sade S, som stod vid min säng imorse, Elis har rymt igen så pappa och H har gått ut och letat efter honom. Och jag ville bara säga att E har bajsat. I H:s säng. Och så glömde du att sätta på brödmaskinen igår kväll så jag och A håller på att göra egen deg i köket. Och så sade pappa att du hade sovmorgon och att vi inte skulle störa dig men jag ville bara veta hur många burkar bakpulver man skall hälla i jästen. Och om man har råkat putta ner A:s bakuganar i degen, hur man kan röra upp dem så att de inte åker med i ugnen? Men sen skall du få sova igen, för pappa sade att det var jätteviktigt att du hade sovmorgon och fick vila lite idag.

Numera återförd till hemmet efter en exkursion i en dikesren.
Allt annat är rengjort, 
röjt, fixat, avvärjt och i sina vanliga hjulspår.
Ny sovmorgon beräknas till 2023.

 

 

Mar 082012
 

Ikväll badade vi Elis. Det är märkligt vad tunn en collie med väldigt våt päls blir. Två minihussar tittade på och konstaterade lyckligt att de får plats i duschen och därför inte behöver bada i badkaret. Tydligen såg det inte så väldigt bekvämt ut.

Och dessutom förnedrades jag ännu mer
genom att matte tog kort hela tiden!