jun 192012
 

Man hämtar barn. Man lovar dem glass efter vaccinationen. Man talar om för H att hon inte kommer att dö av sprutan.

Man kommer fram till fästingvaccinationsbussen. Man ser en lång kö. Man suckar. Man tar ut barnen, plånboken och mobilen ur bilen.

Ett barn tar med fyra nappar till E ”så hon skall ha något att göra”. Man vet att det E kommer att göra är att slänga nappar, men man vet att man kommer att säga nej till mycket under detta köstående, så man gör ingen affär av napparna. De får följa med.

Man konstaterar att fästingvaccinationsbussen står vid en parkeringsplats där det far bilar. Man ger sin mobil till sönerna och får nöjet att höra Angry Birds-musiken  ganska många gånger medan de spelar.

Man tar med sig killarna och E ur kön och går till bilen där H förskansat sig. Man ber henne fundera över sannolikheten i att jag och hennes far skulle utsätta henne för något som hon kommer att dö av. Man lyssnar på en lång monolog om hur hon faktiskt kommer att dö bara av kön, sedan av själva vaccinationen och sedan, efter sprutan, tänker hon flytta hemifrån.

Man konstaterar trött att det inte kommer att bli någon vaccination, att man inte kan hålla en plats i en kö samtidigt som man står och försöker  utstråla lika delar bestämdhet och empati genom ett toyotafönster, samtidigt som två söner lär E att gå balansgång på en soptunnekant.

Man ber H låsa upp bildörren och lovar att vi skall åka hem. H låser upp bildörren och springer iväg och sätter sig på en bänk. Hon är jättearg. Att inte vaccinera sina barn är liktydigt med att lämna ut dem i skogen att dö, talar hon om för mig. För fästingar är FARLIGA. Man frågar om hon ändå vill vaccineras. ”Ja! Vad tror du?!”

Man återgår till kön. Man betalar 1800 spänn (sen kan  man INTE ändra sig). Man hör Angry Birds-musiken igen.

Man tar E:s nappar, som hon verkligen inte vill hålla i, och, eftersom man inte tog sin handväska, tar man tre i handen där man ändå håller plånbok, bilnyckar, en fin sten som A hittat och måste spara (men inte kan hålla själv), en våtservett, och alla de där papprena man måste fylla i innan man vaccineras. Man stoppar den sista nappen i urringningen.

Man lyssnar på Angry Birds-musik och åttaårsklagan om vådan av att ta sprutor. Man ser E bygga torn av små grusbitar som hon hittar. Man är tacksam för att hon inte rusar ut i trafiken. Just då kommer hon på vad roligt det vore att rusa ut i trafiken. Man rusar efter, fångar henne. Hon sätter sig lugnt ner på trottoaren igen och börjar ta av skor, solhatt och strumpbyxor. S påpekar fint att det är bra att ha fyra barn med sig när man står i vaccinationskö för då kan barnen hålla platsen i kön medan man rusar efter E. Man ler mot S, som dock inte märker det, eftersom han spelar Angry Birds.

Man förklarar för åttaåringen om alla gånger hon varit modig i sitt liv. Man förklarar att man vet att hon är modig nu också. Man förklarar att det blir glass efteråt. Man håller nu två små skor, storlek 24, en rosa solhatt (storlek 2 år), ett par vita strumpbyxor, plånbok, bilnycklar, A:s sten, tre nappar, vaccinationspapprena, kvittot på att man betalt, en våtservett, själva E samt käft.

Man väntar i kön. Man får en medlidsam blick av en man bakom en i kön som säger ”skall ni vaccineras allihopa”- man hör på hans röst att han uppskattar vårt antal till ungefär dussinet jämt. Man känner sig som att man var dussinet jämt. Man känner att ens puls, skostorlek och IQ alla håller på att närma sig ”dussinet jämt” och man önskar att man kunde vaccinera sig intill en lekplats istället för bredvid en parkeringsplats.

Man står i kön och står i kön, och står i kön. Och står i kön.

Sedan får man komma in. Det tar ungefär två minuter för alla att vaccineras. Ingen protesterar, ingen gråter. Alla går ut, alla får glass. Vi sätter oss på en bänk och äter. Alla är löjligt glada och upprymda. När jag slänger glasspapprena ser jag hur en liten napp petar fram ur min knäppning fram på tröjan.

Man åker hem.

Man säger till M ”nästa gång är det din tur”.

Man är ändå ganska imponerad av sina fina barn.

De var duktiga och modiga och det är bra att H kan verbalisera sina känslor – att E kan ta av sig strumpbyxorna själv, det är lite knorvligt – att killarna kan få tre stjärnor på de elva första nivåerna i Angry Birds. OCH – ingen blev kissnödig i kön!

Men man tänker ändå att det är M:s tur nästa gång. Vill ju inte beröva honom chansen att se duktiga och modiga barn in action.

Man försöker gå vidare med livet. Men innan det kör man sin lilla affirmation: ”Och ingen såg nog den där nappen som kikade fram mellan mina knappar.”

 

Random Posts

Loading…

  15 Responses to “Konsten att vaccinera”

  1. Härlig läsning. Vilken duktig o stark kvinna o mamma du är! Du klarade detta o jag är imponerad av det tålamod du verkar ha o att du kommer ihåg allt o kan beskriva det så detaljerat. Wow!

  2. Du är modig du! Som tar alla barnen själv på äventyr 🙂

  3. Wow, vilken pärs, och vilken målande beskrivning!

    Tack för dina kommentarer, vad roligt att du kikade runt lite. Vilket fint sätt att se på ”ormhjärtat”.
    Vad gäller napp håller jag helt med om devisen ”allt som funkar” 🙂 Nu ville ju Wilton inte ha napp, så då slapp jag (pappan är inte alls lika anti-napp) bekymra mig om nackdelarna. Samtidigt kan jag ändå känna att det är lite synd, nappen verkar bli en oerhörd trygghet för många barn! Med tummen är ”faran” inte över än, som du skrev blir det ofta klurigare att vänja av med. Det blir som det blir 🙂

  4. Charlotte, nej vi har inte tagit reda på Tuss kön. Även med Tu visste vi inte förrän efter att hon var född. Jag har hört av andra som tagit reda på könet vid första barnet att de inte skulle göra det igen eftersom det på något sätt är ”det enda man har kvar” vid förlossningen – allt annat vet man liksom redan. Vet inte om det stämmer men det kändes inte viktigt för oss i alla fall, så länge Tuss är frisk.

  5. Det är bara gulligt med en napp som sticker fram!

  6. Skickar varma lyckönskningar till dina barn.

  7. Underhållande läsning, samtidigt som jag blir lite andfådd även här i min lugna vrå :-).

  8. Anonym det var jag det, Tittelina :-)!

  9. Fint skildrat

  10. Härligt. Som man legat får man ligga i;) … även män, men man kan dem… (sällan den simultankapaciteten och heller inget dekolletage för nappar o dyl.;)

  11. Jobbigt och omväxlande i långa köer 😉

  12. Du beskriver så fantastiskt bra Charlotte! För mig som fyrabarnsmamma som varit i många liknande situationer kändes denna berättelse i magen… 🙂

  13. Åh kära nån! Jag skrattar så jag gråter, för precis sådär kommer jag ha det också när F och kommande syskon ska ut på äventyr..:) tur att du ser det fina i historien, det gör den hjärtlig och inte minst läsvärd!

  14. […] både framgångsrikt och ansträngningslöst utförd. Om ni vill ha en bra jämförelse mellan den första vaccinationsomgången och den idag, så kan ni tänka er å ena sidan en ständigt vrålande, […]

  15. […] ren genom många leder […]

Sorry, the comment form is closed at this time.