jul 152012
 

Att packa inför en resa är en konst och ett hantverk, en filosofisk gärning och en slags andlighet, rentav. Nej, jag skojar bara. Att packa är ett otyg.

-…och så tar vi bara med er det allra nödvändigaste…, vet jag att jag sade inför resan hit, till västkusten. Då tänkte jag nämligen på en gång när jag ogenomtänkt lät barnen packa själva, och S valde att ta med ett tvåhundrabiters pussel för att ha något att göra i bilen. Det var visst samma gång som H bestämde sig för att göra pärlplattor halvvägs igenom Mariestad. Nåja, man lär sig. Den här gången fick de själva packa max varsin liten väska av storleken necessär med precis vad de själva ville ta med, efter att jag packat kläder, gosedjur, nintendokonsoller och annat livsnödvändigt åt dem.

A har tolkat detta som: sex udda legobitar (röda), två tomma fordral till Nintendospel (det var alltså inte ett misstag att inte ta med spelen, han ville ha själva fordralen med bara), och ett vykort föreställande en gymnastikuppvisning i Berlin, avsänt 1998 till mig. Motivationen till att ta med vykortet har han ännu inte anförtrott mig, men jag ser självklart fram emot att ta del av den.

S har istället valt ut lite kläder till E:s docka (ifall hon skulle glömma det), en förlängningssladd (ifall vi vill förlänga något), M:s svenskspanska reseparlör från 1990-talet (som ett minne av pappa) och en liten mjukisdjurstax, så att hans gosedjur skulle få med sig ett eget gosedjur.

H bestämde sig för att plocka med sig ett nummer av Svensk Kyrkotidning från oktober förra året (för att ”göra korsord av” om hon får tråkigt), två extraskal till min förra mobiltelefon (för att de hade fina färger) och den tyska boken ”Die Reiche und die Schöne” av Agatha Christie (den tyska upplagan av Döden på Nilen) för att vara snäll mot mig, så att jag skulle ha en deckare med. Det är snällt tänkt och en deckare på ett främmande språk är ju alltid ännu mer spännande eftersom man dels inte vet vem mördaren är och dels inte när ackusativobjektet dyker upp.

E fick inte packa själv, men jag konstaterar att vi fyra övriga i bilen alla tänkte på att ta med extra nappar åt henne, plus att hennes vänliga mormor köpt ett paket nappar ifall vi glömde eller tappade alla, vilket har till följd att vi här i huset har 16 nappar.

Själv ser jag att jag har fått med mig en tom karta Rennietabletter, ingen hårborste och en väldigt egendomlig och mystisk Marabou Sommar som jag verkligen inte har, absolut totalt verkligen INTE har, packat själv. Jag äter ju inte ens godis. Liksom.

Random Posts

Loading…

  8 Responses to “Konsten att packa”

  1. Hahaha. Skrattar högt (fast ganska lågt för övriga här hemma sover).

  2. Härligt sitter här på vår camping och fnissar, tänker och upplever just nu i denna stund att jag packat ner en massa blusar och annat smått och gott men inget att ha på benen. Packning är verkligen en konst.

  3. Underbar text. Tack för dagens leende. Själv ska jag packa upp. Det är också en konst.

  4. Du har gjort det igen! Du är fenomenal på dessa små ljuvliga vardagsbetraktelser.

  5. Ja, du är enormt bra på att kåsera.

  6. En helt underbar text! Tack

  7. Barn är för härliga!

  8. All set! Napparna var gulligast , sen kom taxen. ”Marabou sommar”? Godis? Mystiken tätnar.

Sorry, the comment form is closed at this time.