Idag träffade jag min mormor. Men min mormor träffade inte mig.

Min mormor är 91 år gammal och lever i en värld, en gammal värld, en behaglig en tror jag. Hennes föräldrar lever, i hennes värld. Hon är orolig för deras hälsa, och undrar när hon skall tillbaka hem igen. Det hem hon vill till finns i verkligheten och är sig likt, men om man kör dit henne, som min mamma och min moster gjort, så känner hon inte igen det som det hem som hon dagarna igenom pratar om och längtar till. Det hem hon saknar finns inom henne.

Hon är glad, social, pratsam, men minns varken mig eller min mamma eller min moster.

Men vad hon minns är barn. Hon minns att man blir glad av små barn, att man måste ta hand om dem.

Så idag när vi var där var E stjärnan. E var – liksom mormor faktiskt – söt, snäll, oförvägen, babblade på om det mesta lite osammanhängande sådär. Vi åt glass och både mormor och E kladdade ganska ivrigt och betraktade varandra med stort intresse. Som att början och slutet av livet möts där någonstans, i flödet.

Mormor bubblade fritt mellan olika miljöer och samtalsämnen, rörde sig bekymmerslöst över generationsgränser och vävde in och ut ur  olika verkligheter. Bara när det gällde vårdandet av barn höll hon sig till ämnet, sade till mig att hon önskade att hon kunde vara barnvakt ibland, passa barnen och prata med dem och lära känna dem. Om det kunde vi prata länge.

Och jag tänkte att av allt som kommer och går i livet finns det en kärlek som varar. Har man fött barn och sedan blivit gammal kanske man inte minns just de barnen längre. De har ju vuxit upp till egna liv och egna sfärer. Men man minns barn såsom barn. Man minns att passa dem, att vårda dem, att glädjas över deras framtid. Det sitter så hårt fast att långt efter att allt annat är borta kan man ändå detta, som att det är ett minne som sitter i musklerna, i själva hjärtrörelsen, i slaget, pulsen.

Barn. Det eviga och föränderliga, framtiden förkroppsligad i vår mitt. En gåva större än alla andra, underverk av största och mäktigaste slag.

Som en mor som går vilse bland smutstvätt och egentid, bland förmaningar, upfostran och säkerhetstänk, är det en ynnest att få bli påmind om underverksdelen av det hela ibland. Och att få påminnelsen av min mormor, halvvägs i denna värld, halvvägs i en annan, är lite som att få brev från en ängel.

Tack mormor.