jul 312012
 

E gillar att ta fram vårt Alfapetspel, hälla ut alla bokstäverna på golvet och sedan långsamt plocka tillbaka in dem i kartongen.

Det verkar lite – onödigt.

Men så tänkte jag efter och insåg att det förmodligen är någon finmotorisk grej hon håller på med. Nypa tag i, plocka upp, lägga tillbaka. Kanske lär hon sig något av det? Kanske fingrarna övar sig på något?

M, trött på de stora barnens självklara tro på room service här hemma, påpekar att hon lär sig att städa upp vad hon häller ut och att det är vackert så.

Det slog mig också att det kunde vara lugnande på något sätt att sitta och plocka med de där små vita fyrkanterna. Rogivande kanske? Hon kan vissa av bokstäverna: E, H, S, A och kompisen O:s, samt C och M för mig och sin far och K för favoritfröken på dagis. Kanske sitter hon där och repeterar eller tänker på sina vänner? Eller så gillar hon bara plockandet.

Imorse började dagen med att E öppnade dörren till vårt pussel-och-spel-skåp, tog fram Alfapetet och hällde ut alla bokstäverna i en hög på golvet. Hon betraktade högen ett tag (förmodar jag, ingen vet eftersom den enda andra som var i samma rum var S som satt som klistrad vid en datorskärm), bestämde sig för att den var lite ynklig och började ta fram pussel och hälla ut bitar. Alla pussel. I samma hög. Sedan alla spel med tärningar och markörer och och annat smått.

Hon tyckte (vilket man kan ha en viss förståelse för) att det här var en ganska rolig lek, och fortsatte vilt tills kartongerna var slut. Vid det laget var högen stor. Och – ehm – relativt blandad. Lösgodis, liksom. Diversifierad. Färgglad. Lekfull. På sitt sätt. Det var som att någon hade sprängt en bomb i en pusselfabrik.

Delar av söta kattungar samsades med en splittrad karta över Sydamerika.

Bitar av sommaräng från ett hästpussel gick inte att skilja från häxsoppan på vårt stora Shrekpussel.

Den lilla skon man kan gå runt med i Monopol satt fast mitt i ett konglomerat av grått från de i berg uthuggna amerikanska presidenterna beblandade med Karl Marx skägg, som ett monument över världsekonomins irrvägar.

Det var, ärligt talat, för deprimerande för att fotografera, inte ens för er skull, kära bloggläsare, kunde jag fatta kameran i ett sådant ögonblick.

Alltså det är ju inte det att jag inte hade längtat efter att sortera igenom våra närmare trettio pussel och tjugo spel idag. Det var bara att vi hade lite andra planer också. Men man skall inte gråta över förrymda pusselbrickor. Istället känner jag att det fanns en viktig lärdom inherent i detta.

Det var alltså aldrig världens onödigaste lek att sitta med Alfapetbrickorna.

Det var det HÄR som var världens onödigaste lek.

So now we know.

 

Random Posts

Loading…

  7 Responses to “Världens onödigaste lek”

  1. Underbar text. Jag är inte avundsjuk på pusselröran.

  2. Ni har ett pussel med Karl Marx skägg? 😀

  3. En liten insikt i det positiva med dataspel gav det kanske? 😉

  4. Jösses *skrattar i smyg*. Skulle tänka mig att det blir att ta till barnarbete i det här fallet. Sätt det under familjeterapi:)

  5. Du är så dukitg på att kåsera (eller vad man ska kalla det) (ja, berätta, då)!

  6. Vilken härlig bild på E! För henne är nog att plocka ur och plocka i fullständigt logiskt. 🙂

  7. Ser det oxå framför mej, inte avundsjuk, inte ett dugg!! Men skrattade lite gjorde jag och var väldigt tacksam att jag slapp sortera!

Sorry, the comment form is closed at this time.