-Mamma, jag köra bilen, föreslår E när vi står och sätter på oss skorna.

Jag suckar. Det har varit en morgon med ledmotivet ”kan själv”.

E kan själv

–bre leverpastej (inte nödvändigtvis på brödet),

–hälla upp mjölk (”akta, akta, akta, vänta skall pappa – åh NEJ!”),

–hyvla ost (i pyttepyttesmå bitar som nästan är omöjliga att ta upp med disktrasan utan desintegreras och blir en del av bordsytan, en kladdig och sträv del som kräver bekämpningsmedel för att försvinna),

–ta på tandkräm på tandborsten (och en hel del annat),

–byta tröja (med A),

— sätta på strumpor (och med tanke på vilken millimeterprecision hon kräver av strumporna när det gäller hälinpassning är det ett under att vi bara var tio minuter sena till dagis/skola),

— packa sin ryggsäck (elefanten, S:s sommarkeps, tre pusselbitar från två olika pussel, en åttondels banan och H:s turkosaste PetShopdjur) och

–vara en kattunge. (jag kan förstå frestelsen när de tre mer konventionella kattungarna hoppar omkring på vår förstukvist, det enda jag inte riktigt greppade var varför hon skulle slicka sina nya kollegor på öronen)

 

Och nu ville hon alltså köra bilen.

-Den nyckeln släpper jag inte ifrån mig förrän ni är tjugofem och har körkort, säger jag bistert.

-Arton menar du, säger H hjälpsamt. Man kan ta körkort när man är arton.

-Tjugofem menar jag, säger jag, ännu bistrare, och H skrattar.

-E, vill du inte sitta bredvid mig i bilen och titta på din fina väska, föreslår hon. E står och överväger det hela ett tag men bestämmer sig sedan.

-Jag köra bilen nu.

-Nej, jag kör bilen, säger jag och sätter in E i bilbarnstolen. Hon tycker inte att det är en bra idé. Hon gnäller oartikulerat, men vi fattar ju. Efter min lätt paranoida kontroll av att kattungarna inte skall befinna sig under eller bakom bilen startar jag och kör ut. Halvvägs ner till stora vägen inser jag att jag glömde mobilen och vänder tillbaka. När vi närmar oss huset byts sorgen från E ut mot glada gurglanden. Ju närmare huset vi kommer, ju tydligare blir orden:

-Jag- KÖRA – bilen! Man hör på hennes tonfall hur överlycklig hon är över att jag har resignerat, bestämt mig för att hon förmodligen är den bättre föraren och kommer att släppa fram henne till ratten. Man anar också besvikelsenivån som kommer att komma. Det känns hårt. Men.

När jag sprungit in och hämtat mobilen och kommit ut igen sitter de andra barnen och säger ”Tjugofem” till E med varierande tonfall. Hon gillar uppmärksamheten och är lite glad igen. Mitt hjärta smälter över de godhjärtade storasyskonen.

-OK, säger jag. 22!

-21 1/2, förhandlar H snabbt.

And.

We’re.

Off.

Again.