Det är inte många veckor sedan alls då E väckte oss på nätterna genom att kasta sina nappar i golvet och skrika tills vi hämtade dem och lade dem i hennes säng. Då kastade hon dem i golvet igen och skrek tills vi hämtade dem och lade i hennes säng, och så kastade hon dem och skrek….och så vidare.
Nu konstaterar jag lyckligt, att nu har hon vuxit ifrån sådana barnsligheter alldeles.
Nu väcker hon istället oss för att köra en komediföreställning mitt i natten.
-Mamma! skriker hon upphetsat, MAMMA! Pappa, PAPPA! Som en inkastare på tivoli som ropar ”kom in och se den tvåhövdade hästen” ropar hon ivrigt, lyckligt, till sig vår uppmärksamhet.
Om man nu kan kalla det för uppmärksamhet klockan två på natten.
När någon av oss (jag) väl svarat något, den nattliga moderliga ekvivalensen av att gå in i tältet, börjar själva humoristframträdandet. Det börjar i lätt absurd anda.
-Kossan äta! ropar hon och håller upp sitt mjukisdjur Kossan. Kossan äta NAPPLA! Hon garvar högljutt åt det absurda i detta och fortsätter med andra roliga absurditeter:
-Nappla äta! Ka-kaa äta brumbrum! Hahahahahaha! Ka-kaa äta brumbrum! (en del skämt är så bra att man måste dra dem två gånger)
Publiken skrattar lite i början, men försöker på sitt tråkiga vis avbryta föreställningen efter ett tag. ”Nu är det natten. Nu skall vi sova. Godnatt.” Komikern på scenen vet vad man skall göra med publik som häcklar, man skall möta dem och övertrumfa dem.
-Sova, sova, godnatt. GODNATT! Godnatt, brumbrum! Godnatt, nallen. Nallen ÄTA godnatt! Hahahahahaha!
Helt plötsligt märker komikern att publiken trots dessa ansträngningar verkar trötta, nästa på väg att somna. Komikern vet att en apatisk publik måste aktiveras, kosta vad det kosta vill. Därför gör komikern sin röst ynklig och ledsen och säger:
-Kudden! Kudden borta! MAMMA! KUDDEN borta!
Den uttröttade modern reser sig och stapplar bort till dotterns säng, i tron att dottern återfallit i sina gamla slänga-saker-i-golvet-och-skrika-tendenser, när hon upptäcker att så inte alls är fallet. Det här är istället en del av föreställningen. För när modern närmar sig sängen lyfter dottern på benen och avslöjar att hon under dem har gömt kudden.
-Kudden! Kudden dä! Hon sliter fram kudden med triumfen hos en trollkarl som hittat sin kanin på det rätta stället i hatten. Modern placerar ömt kudden där dotterns huvud borde (verkligen borde!) vara.
-Varsågod och sov nu, säger modern/publiken till sin komiker/trollkarl. Nu är det natt. Sovdags. Vi ses imorgon! Modern, som anar att detta med kudden var föreställningens clou hittills, tänker att det nu borde komma en liten mellanakt så hon får sova lite.
En paus är det iallafall. Den idoga komikern jobbar och jobbar i sängen, utan tvivel förbereder hon rekvisita. Snart återkallas publiken till spelet av den uppspelta performancekonstnären.
-Mamma, mamma! MAMMA!!! PAPPA!!! MAMMA!!!! När föräldrarna försöker sova vidare tar hon i med större krafter, formar ett rör av sina händer och vrålar allt hon kan i sin rudimentära förstärkare: MAMMA! PAPPA! Skjatta JOLIT! Nappla äta brumbrum!! Hahahahahaha! Ja KILLA Nalle! Hahahahahaha!
Föräldrarna gör små ljud där de försöker kombinera ett intensivt och kärleksfullt bejakande av dottern som individ med en obeveklig stränghet som säger Sovdags. Det går sådär.
Såsmåningom tacklar föreställningen av. Man blir trött av att uppträda, det visste redan Stanislavski. Stjärnan omger sig med sin crew, bestående av Ka-kaa, Nallen, Katten och Kossan och somnar såsmåningom.
När hon somnar vaknar jag. Det är en märklig känsla att vara förälder, att älska någon så intensivt att man inte kan sova fast hon sover, fast hon äntligen tillåter att jag sover. I mitt huvud repeteras alla hennes skämt. Kärlek, trötthet, och en annan känsla som jag inte kan sätta fingret på riktigt, snurrar i en skalle som är så trött att den verkligen borde passa på att sova innan femföreställningen tar vid.
När jag nästan hunnit falla in i en dröm hittar jag det – namnet på känslan som jag inte hittade namnet på. Stolthet.
Det där skämtet med kudden var faktiskt riktigt bra.
9 svar till “Lie-down-comedy”
Fin och kärleksfull text.
Hon är underbar.
Du är underbar.
Inga fotbollsmål i världen kan göra mig lika stolt som förälder som när kidden kommer på ett bra skämt. Jag gissar det är ungefär samma sak för dig!.
Alltid ömsint, alltid kärleksfullt, alltid utan sentimentalitet. Skickligt.
Visst är det härligt med lite god teater! Du fick mig att känna som om jag var där. Och röret det smög du in förnämligt. 😉
ÅÅÅÅÅ så himla gulligt o fint beskrivet, ser det framför mej o känner din stolthet.
Tack för den föreställningen, den gjorde ni bra!
Ömt och kärleksfullt, med en touch av nattlig trötthet. Fint skrivet.
[…] släkten följa på släkten snart […]