aug 182012
 

-Mamma, nu är jag så rysligt stor så jag går i tvåan, anförtror S mig. Och då behöver jag vara en superstor kille. En sån som nästan har mustasch. För så stor är man, då kan man redan läsa och man måste bara lära sig allt om olika flaggor och klockan och sånt.

Hm. Alltid, varje gång man ser på sina barn, hittar man nya saker att älska. Den här gången är det den lena överläppen, kemiskt fri från ludd och hår, som på ett särskilt sätt fångar mitt hjärta.

-OK, säger jag. Du är verkligen väldigt stor nu, och jag är glad att du har valt att inte odla en mustasch.

-Odlar man mustascher? Vardå? I jorden?

-Nej, på ansiktet bara. Det betyder att man väntar på att de skall växa ut, bara. Man gör inget särskilt, man bara låter bli att raka sig, så kommer de.

-OK, men grejen är att jag skall ju bli utforskare. En berömd utforskare. Och alla utforskare har ju mustascher, så då måste jag också odla en.

-OK.

-Så jag undrar om jag får börja nu?

-En mustasch?

-Ja, här (han pekar).

-Ja, det kan du väl få. Jag ser inga problem med det.

-Yippee! Jag har VÄRLDENS snällaste mamma! Tack mamma! (jag får en puss)

 

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Världens snällaste mamma”

  1. Tack för nattens skratt! Så underbart.

  2. Bra plan, S!

Sorry, the comment form is closed at this time.