Den sista Bellmanhistorien

2002
Ansgar dog i november 2002 i ett hjärtfel som heter hypertrof kardiomyopati, 4 dagar gammal.Vi fick några lyckliga, perfekta dagarna med honom.

Sedan kom sorgen. Livet ändrades, vi ändrades. Det som höll oss uppe var längtan efter att få andra barn, att få uppleva den där föräldrakärleken fler gånger. Och vi blev sådana som hade tur.

2003
Ganska exakt ett år efter Ansgars födelsedag föddes vår fantastiska dotter, H, och tillvaron vände ännu en gång, denna gång med liv, och inte död, som fokus. Hon fick också Liv som mellannamn, samt ett friskt hjärta och det mest strålande leende.

2004
Tretton månader senare kom S in i våra liv. När han föddes skrev jag sms till alla vännerna: ”Jag har fött en tankspridd professor.” På något sätt visste jag redan då detta om honom: förvirrad, förnöjd och ursmart.S föddes med ett starkt hjärta och en stor glädje i nuet.

2006
Sedan, plötsligt men efterlängtad, kom A. Han kom in i våra liv mitt i juli som en sommargåva, familjens lilldiktator, som inspirerar oss med sitt goda hjärta och sin helt egna syn på livet.

2010
fick vi uppleva ett underverk. Vi, som inte skulle kunna få fler barn, fick ännu ett mirakel. I april kom E till oss, E med sitt underbara hjärta och sin ömhetsalstrande livsglädje.

IDAG
vet vi att sorgen
inte försvinner.
Men den går
att leva med.
Glädjen
försvinner inte heller.
Och den
kan vi också leva med.

Vi är glada ofta.
Vi gråter ofta.
Vi lever vidare.
Annorlunda.
Inte riktigt de vi var…

Fembarnsföräldrar
med fyrbarnsliv.

En familj
med friska hjärtan
som det gör ont i.