All god litteratur blir sannare när texten utsätts för lidandet. Just den här uppsatsen blev överkörd av A:s cykel.

Det är S som har skrivit den på datorn i skolan. 

Alla mammor blir stolta över allt deras barn gör, men något går djupare än så i den här berättelsen. Den slår an en sträng i mig, det är nästan ett igenkännandets glädje, och jag kan inte släppa den. Läser den igen och igen. Jag fattade inte varför jag drogs så till den först, såg inte vad det var som gjorde den så stark.

När M läste den hittade han det direkt, och han förklarade kopplingen för mig:

”Om du vore en tjuv skulle du också råna bibliotek.”

Det är möjligt att han inte menade det som en komplimang, men det är nu med på min lista över det finaste folk har sagt till mig.