Vår diskmaskin har avlidit i en ålder av sex år.

Kära diskmaskin –

Du levde ett tappert liv. Dagligen översvämmades du av andra människors efterlämnade sörjor. Utan bitterhet lät du oss börja om på ny kula varje dag.

Du bevarade våra hemligheter och knystade aldrig till barnen om en sen kvälls glassorgie. Istället dolde du lojalt och effektivt bevismaterialen, utsuddade fingeravtryck och var den mest lojala av hushållsapparater.

Den dag då A pillade loss alla underkorgens små hjul för att se om de kunde användas i en speciell uppfinning han höll på med just då, höll M och jag varandra i handen hårt, med tårade ögon, medan min pappa slet som en tv-serie-kirurg för att operera tillbaka dem.

Medan han arbetade studerade vi varje skiftning i hans ögon – koncenterade, genomträngande ögon, ögon som sett alltför mycket lidande hos maskiner, och som nu desperat kämpade för att rädda det som räddas kunde. Vi såg sekunden då han insåg att hoppet var ute – ögonblicket då glansen i blicken försvann. Jag kommer aldrig att glömma hur han sammanbitet vände sig mot oss med orden ”Jag är ledsen, men det finns inget jag kan göra”. En inandning, en tår på en sorgblek kind, vetskapen om att du, gamla vän, nu hade ytterligare ett kors att bära.

Tillsammans konstruerade vi under tårögt arbete den protes som du hädanefter skulle få dras med för resten av livet. Stolt som en ärrad krigare kämpade du vidare – den nya värken blev till vardag när smutsdisk lades till smutsdisk och vecka till vecka. Sällan fick du vila.

På slutet kommunicerade du dina behov med hjälp av sina signallampor. Allt oftare ville du ha mer diskmaskinssalt. Vi såg nog tecknen. Vi kände nog båda två det som ingen av oss ville erkänna. Ändå blev slutet en chock.  Vi hade inte anat att du var så sjuk. Trogen in i det sista ville du inte visa oss din utmattning.

Vi ringde efter reparatören. Reparatören kom. Han skakade på huvudet. Han nämnde något om irreparabla elskador. Vi klappade dig och fattade beslutet. Vi drog ur sladden.

Du klagade aldrig och du bar dina plågor med ett stoiskt lugn som kan vara en inspiration till oss alla.

Farväl gamle vän. Vi kommer aldrig att glömma dig.

Eller nåja.

Iallafall inte förrän Elgigantens stora vitvarurea kommer igång.