Mar 182014
 

Samtida, men tvära, kast.

H: Mamma, kan du…

S: Mamma, jag måste…

A: Mamma, kom GENAST!

E: Min TEKOPPSGRIS är borta!

M: Ähum, älskling, skulle du vilja….

Så. Jag har de här specialfärdigheterna. Jag kan lyssna på fem olika typer av logik samtidigt. Och jag kan reda ut och trassla fram och hitta på och utföra detektiva tekoppsgrisåterskaffande åtgärder och till och med sortera upp en äkta makes tankar, ett fingertoppsarbete väl värt att jämföra med högoktanig diplomati.

Så. Jag kan allt det där och jag gör allt det där. För min tid kommer.

När de sover allihopa. När de är inräknade och tandborstade och sagoförsedda och förnöjda och sover i sina små sängar och universum bara innehåller min laptop, min tekopp och min egen hjärna, då. Då. Då minsann. Då skall jag…. hmm… vad skall jag göra först?

Då skall jag sortera strumpor.

Strumpor, som inte vill ha samma Nintendospel samtidigt. Strumpor, som inte ställer svåra frågor om vem som tog den sista apelsinen. Strumpor, som inte vill höra sagan om den lilla, lilla gumman tretton gånger i rad. Strumpor, som faktiskt är experter på att vänta på uppmärksamhet, tysta och stilla och utan att springa omkring eller skrika.

Och när strumporna är sorterade, och lagda till rätta i sina lådor, och inräknade och tandborstade och – ok, ok, men ni fattar vad jag menar – när de rullat ihop sig och gått och lagt sig då, strumporna?

Jo, då är tiden verkligen min. Då är det jag, laptop, tekopp och min värld.

Och då… då… då längtar jag efter barnen igen.

Allvarligt.

Så är det.

Det är inte klokt. Men så har det blivit, att mitt behov av egentid har krympt ihop till en liten strumpsorteringssväng, en liten utflykt på femton minuter i det förutsägbaras värld. Sedan vill jag ha kaoset igen.

Eller så är det klokt. För ärligt talat, vilket skulle du helst leta efter, en grårandig socka eller en tekoppsgris?

Exakt.

Feb 282014
 

Någon gång på 1830-talet, kanske 1840-talet, flyttade gårdshuset på vår gård ungefär 300 meter. Det var det laga skiftet. Förut hade huset legat med de andra husen uppe i Tuna by, nu hamnade det här, här där vi bor idag. Exakt samma hus, alltså, som bars ner, stock för stock (och inventarium för inventarium) och lades på sin nya plats. Det var ett fint och ståtligt hus, som på ett av våra gamla fotografier hade förärats en ljuvligt idyllisk punschveranda.

Innan dess bodde släkten uppe i Tuna by, som sagt, säkert minst tvåhundra år där också.

Och längre tillbaka bodde man, som intelligenta bloggläsare som ni själva säkerligen kan föreställa er, på andra ställen.

Många många generationer, således. Alla bönder. Alla envisa. Alla kämpande mot såväl väderlek som skadedjur, med den uppländska lermarken i själva blodomloppet, så att säga.

Skådar man långt tillbaka i sekeldimman kan man se mina barns förfäder gå och flytta – utan hjälp av maskiner, bara dragdjur och ren och skär hallstarrighet – enorma stenar så att åkrarna skulle vara effektivare bärare av livsmedel, så att djur och familj skulle mättas och producera överlevnad i tillräckliga mått.

Det kan hända att hästarna som de hade till sin hjälp tyckte att de var för enträgna och ståndaktiga, för trilska och obändiga, eller så tyckte de inte det. Hästar är ju själva ganska envisa. I vilket fall som helst hjälpte arbetsdjuren dessa envetna, ivriga jordens söner, allt för att livet skulle gå vidare, för att framtiden väntade.

På den här gården, var den än har legat, har det bott människor som trotsigt och hårdnackat har överlevt magra år likaväl som goda år, som har klarat sig igenom smärre och större naturkatastrofer och, generation för generation, tagit de nya tiderna i hågen och kämpat sig fram i sin tillvaro.

Och om ni undrar vad jag pratar om, varför jag drar upp allt det här, så vill jag be er, vänligen, att härda ut en liten stund till, prova mina tankar en liten stund till. Tänk på den här viljestyrkan, den som lett människor att bo och odla på en plats som annars varit full av träd och sten, den som lett människor att varje dag, oavsett väderlek, plikttroget och utan att ge upp bära sin börda, göra sitt jobb, tjäna jorden.

Och nu tänker ni, hoppas jag, på den viljestyrkan, och på alla generationerna, och på alla motgångar som övervunnits. Tänk på den viljestyrkan. Tänker ni på den?

Bra.

För hur mycket den viljestyrkan än finputsas ute på åkrarna, hur mycket den än vässats av trampet av kor, hur mycket den än stångat sig skicklig mot bastanta härdar av byråkrater och annan ohyra, har den viljestyrkan firat den största triumf dessa specialtränade tjurskallighetsgener någonsin kunnat förvänta sig idag. Idag, på denna kulturmark, denna svenska ädeljord, har vi bevittnat en viljestyrka som skulle få tidigare frycklundska generationer att resa sig från Hjälsta kyrkogård av ren och skär respekt.

För idag har nämligen H lärt sin far att ladda ner appar från Google Play-butiken. Och alla gamla bönder som nyligen stod upp från sin eviga vila – de förstår inte apparna, men de förstår arbetet, det hårda, envetna, trägna, ihärdiga grävarbetet som detta har krävt – lägger sig nu till ro i familjegraven igen, och, som en ringa gärd av aktning, roterar de i sin grav.

För av jord är de komna, jorden har de tjänat, och jord skall de åter bli. Men efter denna dag, efter detta dåd, blir sig jorden aldrig mera lik.

 2013-12-31 17.04.51Seklens hjältinna. 

Okt 252013
 

maxbilH läser för E. Boken är ”Max bil”. När hon har läst klart kommer hon till mig.

H: Jag kan inte fatta att folk säger att Harry Potter är OVERKLIG.

jag: Nähä. Det är ju annars inte helt jättesvårt att fatta.

H: Varför?

jag: För att de trollar och – ja – du vet – det finns hippogriffer och flygande kvastar och sånt.

H: Och?

jag: Tja… och… många människor anser att de sakerna är… liksom. Ja. Overkliga.

H: Beror på vad man jämför med!

jag: OK.

H: Alltså om man jämför med den där boken jag nyss läste för E!

jag: Max bil?

H: JA! Jämfört med den är Harry Potter som en tråkig lärobok, där alla ord är sanna och inget är påhittat. Ha! Max bil, va? Det borde heta Max Låtsaspåhittade Overkliga Finns-inte-på-riktigt-Bil!

jag: Fast det är en ganska lång titel för en bok som innehåller max tre ord på ett uppslag.

H: Men det vore en BÄTTRE titel.

jag: Mmm. Mja… (diplomatiskt) Ja… kanske…

H: För att DEN boken är INTE verklig.

jag: (googlar) Enligt Barnens bokklubb är det ”En vanlig vardagssituation som vi alla, liten som stor, säkert känner igen.”

H: De LJUGER!

jag: OK. Vad händer då? Max har en bil, förmodar jag.

H: Ja! Behagligt och fint och så. Han leker och är glad. MEN! Då kommer hans kompis och vill leka med den, och de börjar bråka om bilen såklart. Och då… (tystnar av ren och skär upprördhet)

jag: Då?

H: Då kommer Max mamma och har med sig en till bil. Och då leker barnen med: Var. Sin. Bil. Och bråkar inte mer. (Tystnad)

(lång tystnad)

(mycket lång tystnad)

jag: Sådana lögner borde de faktiskt inte få sprida.

H: Eller hur! Skadligt!

jag: Tänk om folk tror att det skulle kunna gå till så.

H: Inte bra.

jag: Jag tror faktiskt att vi måste klaga.

Och det har vi gjort nu.

Okt 142013
 

Så M och jag tänkte att i nog behövde träna lite mer.

 

Vi funderade länge på detta på det sättet som bara folk som inte tränar gör.

Tänkte och tänkte och tänkte.

Och sedan insåg vi att vi var tvungna att göra något praktiskt också.

Så vi skaffade en crosstrainer.

Och sedan skaffade vi en som kunde träna åt oss på crosstrainern.

Så – som M så skickligt uttryckte det: ”Nu har vi något att titta på medan vi äter glass.”

Frågor på det?

 

2013-10-13 18.02.12

 

Putting the cross into cross trainer. 

Okt 082013
 

Han kommer till mig utan domedagsstämning, på små lätta steg. Med turban. Och kaffekopp.

För hey, att skåda framtiden i kristallkula är ju så 90-tal.

A tar alltså min kaffekopp. Redan där har han förlorat en del av den hängivenhet man kan hoppas att ens publik känner när man skall profetera. Å andra sidan gör hans turban mig lite mer vänligt inställd. Å tredje sidan: mitt kaffe.

Han stirrar ner i den mjölkiga blandningen och säger med sin mest mystiska röst.

-Jag skall nu berätta allt om framtiden för dig. Framtiden är lång. Den börjar snart – den börjar hela tiden snart. Aldrig nu. Och den slutar aldrig. Den bara varar och varar i all oändlighet. Hm. Den slutar aldrig på slutet men däremot börjar den aldrig heller. För att… tja. Det blir ju ”nu” hela tiden. När någonting NÄSTAN NÄSTAN NÄSTAN är framtid så blir det ju plötsligt ”nu”. Och nu när det är ”nu” är det inte framtid längre. Så den slutar liksom i början kan man säga. Det är lite komplicerat.

-Ah. Du… hmm… Du tänker inte säga något om vad som händer i framtiden då?

-Men jag gör ju det! Det här händer med framtiden: När framtiden är långt borta är den jättemycket framtid och sedan kommer den bara närmare och närmare och blir mindre framtid och sedan blir den ju ”nu”och den flyttar sig liksom hela tiden längre bort. Fast den är också väldigt nära. Det är en framtid om bara en sekund. Fast NU är inte den sekunden framtid längre. Nu är den förut. Smart va? Det är ganska coolt med framtiden, faktiskt.

-Ja, det är det ju.

-Om du verkligen vill veta vad som skall hända i framtiden så får du faktiskt vänta tills det inte är framtid längre utan förut. För då kan jag berätta.

-Där har du ju rätt.

-Så vad tycker du, mamma? Skulle jag bli en bra spåman?

-Jag skulle ju helt klart lyssna på dig. Men det är ju möjligt att det inte blir så många andra som kommer att göra det, efter ett tag.

-Äsch mamma. Det gör inget. Bara du tror att jag säger sant. Och tror på min gåva. Och betalar mig bra.

Han ler ett avslutande leende, tar av sig turbanen och häller ut mitt kaffe i vasken. Han går iväg med lyckliga små steg.

Och kvar sitter jag med min egen sanning.

Jo, jag tror på hans gåva. Men om han vill ha bra betalt får han faktiskt sluta hälla bort mitt kaffe.

 

Jul 032013
 

Man tolkar livet efter de erfarenheter man bär med sig. Det vet alla.

Det är inte ens ett kontroversiellt uttalande. Alla vet det helt enkelt.

Jag kanske tolkar din vänliga vinkning till mig som en trevlig händelse i vardagen medan din sura granne ser den som ett ironiskt uttryck.

Man vänjer sig vid att tyda saker på ett visst sätt.

Så: ALLA vet det här. Det är inget vi behöver diskutera. Det vi har varit med om styr hur vi uppfattar saker.

Idag ville jag nämligen i största välmening städa lite bland A:s grejer.

En viktig faktor i röran som utgör A:s rum är små fåniga reklamblad från Lego som trillar ur bruksanvisningarna. Bruksanvisningarna är A:s vanligaste kvällslektyr. Han läser dem som andra läser deckare – med ögat öppet för ledtrådar – med största spänning – med en maniskhet som man annars bara hittar hos fjortisar på sminkavdelningar. Hans säng är fullständigt full av legobruksansvisningar.

Och i sina bruksanvisningar har Lego börjat sticka in små fåniga och rikt kolorerade reklamblad för andra Lego-produkter. Glada och glatta far de runt som prassliga höstlöv och lägger sig som ett multnande täcke överallt på golvet.

Och när jag berättade för A att jag skulle städa bad han mig särskilt att ta hand om dem, vilket jag förstås lovade att göra.

Och då tänkte han tydligen på ”ta hand om” sådär som man gör när man tittar på Bambi och små snälla djurprogram där alla är vänner.

Själv tänkte jag på ”ta hand om” sådär som man gör när man tittar på Sopranos.

Det är bara för att jag är en typisk representant för min generation.

Och just nu försöker jag lugna A genom att med min mest milda stämma hänvisa till sanningen ovan: Hur man tolkar saker beror på vilka erfarenheter man har. ‘

Mm. Men nu undrar jag bara varför hans del av diskussionen påminner en hel del av ett avsnitt av West Wing medan min del av diskussionen skulle kunna vara hämtad från Fåret Shaun.

Jun 052013
 

Det är ändå något storartat över mina barns tilltro till min händighet. Något rörande. Något fullständigt felaktigt.

Förra året på Skolstaskolans utklädningsdag ville H klä ut sig ”till Saturnus”. När detta visade sig ligga långt utanför moderns förmåga ändrade hon sig till ”ett akvarium”.

Min möjlighet att kompetent hantera deras maskeradönskemål försvann när S var fyra och inte längre ville klä ut sig till ”en helt vanlig dagispojke”. Det var tider det. Då kunde H övertalas att gå som ”liten gullig flicka som plockat liljekonvalj till sin fröken”.

Det här året förkunnade S redan för några veckor sedan att han ville gå som en kamel tillsammans med sin kompis. Lyckligtvis har denna kompis en händig och begåvad mor som skulle tillverka själva kostymen och lämnade mig med den något mer Charlotte-lämpliga uppgiften att fixa två par bruna byxor.

H ville vara en korvkiosk i år.

Mm.

Ibland tror jag att de inte har fattat vidden av min akademiska, bookish, opraktiska tummen-mitt-i-handen-läggning.

Och det är ju inte så att jag inte har givit dem bevis för den.

Gång på gång på gång. Vi minns alla inbakade-flätan-gate. Ingen har glömt det totala monumentala ”göra en fin tårta till dagisfröknarna”-katastrofen (vi har sedermera bytt dagis). Det finns inte en människa som inte har sett mina försök att hantera saker med mina händer som inte gått därifrån skakad och störd och på något sätt, i sitt inre, berörd – vorden en mörkare, djupare själ. Påverkad på det sätt som man blir av riktigt svåra stunder.

Man kan säga att jag är en slags antites till Martin Timell. En slags negation av allt ordnande och fixande. En motsats till allt som rör verktyg och – tja – verkligheten.

Kaosmakternas drottning helt enkelt.

Ändå skräms inte mina barn av detta. Istället säger de glatt och oskuldsfullt ”mamma kan du…”. Undaunted. Varför? Vem vet.

Så.

När A förkunnade att han skulle vara en legobit. Den stunden. Stunden då mitt hjärta kollapsade i en implosion inuti min hjärna och jag bara visste. Jag bara visste att den absoluta nollpunkten var nådd. Får man bli mamma om man inte kan förvandla sin son till en blå legobit? Ja uppenbarligen. Frågan är: Borde man få bli mamma om man inte kan det?

2013-06-05 15.19.19

Hushållsnära tjänst vi verkligen behöver: Någon som gillar att fixa underliga maskeradkostymer. Planeringstid: Ett år.

Nästa gång tänker H nämligen gå som: ”en abstraktion”.

Maj 162013
 

Jag skrattar fortfarande alldeles vanvettigt mycket varje gång jag tänker på det här. Det är mer än en vecka sedan. Och ändå denna lust att garva okontrollerat. Det är roligt att spontant bara utbrista i glädjefnatt såhär på blanka torsdagseftermiddagen så jag tänkte dela med mig av källan till mig fröjd.

Det var när jag var på utvecklingssamtal om E.

Eftersom det här är min blogg och ingen kan hindra mig från det tänker jag ta några rader till att skryta om att hon fick massor av beröm för sina vänskaper och sin intelligens och fantasi och allt sånt.

Men. Det är inte därför jag brister ut i vilda paroxysmer varje gång jag tänker på samtalet. Utan så här:

Mot slutet av samtalet berättade dagispedagogen att E är bra på att plocka undan efter sig. När hon har avslutat en aktivitet går hon och sätter undan pusslet, eller rensar undan alla dockkläderna, eller vad det är innan hon går och hämtar nästa grej. Och då lutar sig käraste P, vår älskade dagisfröken, fram över bordet och säger:

-Jag tänker att det är väl så att det är för att ni har fyra barn. Så ni har någon slags militärdisciplin hemma som gör att alla automatiskt plockar undan. Annars skulle ni väl inte kunna hålla det så städat hemma. Eller hur?

Ja. Eller hur.

ELLER HUR.

Hur kan man lyckas ge en så totalt diametralt uppseendeväckande skrämmande fullständigt verklighetsvidrigt fel uppfattning till en person man träffar varje dag? Hahahahahaha!

För att vi har så enormt städat hemma liksom. Militärdisciplin. Liksom.

Hahahahahahahaha! Även här och nu när jag sitter vid datorn och skriver detta flabbar jag mig svettig.

Åh jag älskar Fröken P.

Men jag kommer inte att bjuda hem henne på middag.

Det faktum att det finns en person i världen som tror att vi har en militärisk kadaverdisciplin OCH dessutom extremt väldstädat hemma. Det faktum gör att vi aldrig kommer att bjuda hem henne.

Apr 112013
 

OK.

Min svärmors svärmor hade en riktigt tydlig gräns mellan goda husmödrar och de som inte klarade av jobbet. Kunde man själv slakta en gris och därefter göra blodpudding från grunden så klarade man sig: då var man en duglig husmor.

Så. Jag kan inte det så jag är väl inte det.

Men jag har mina ögonblick jag med. Sådana där ögonblick när man känner att tusentals tidigare bondmoror och husor i mina gener jublar lite stillsamt iförda sina städuniformer. Sådana där ögonblick när den där husligaste av stämningar är överallt runt omkring – att kanelbulledoften figurativt lägrar sig över det nyputsade hemmet och ett rutigt handbroderat monogramförsett förkläde sätter sig fast på en som en slags medalj på en krigshjältes uniformerade patriotiska bröst.

För idag upptäckte jag den.

Min husmorssuperkraft.

Jag kan stå i tvättstugan och lägga in ny tvätt och samtidigt höra – uppifrån köket – på ljudet som bakmaskinen gör när den knådar att det är på tok för mycket degvätska i förhållande till mjöl.

Och jag vet – jag vet – det är inte blodpudding från grunden från en egenhändigt nyss slaktad gris. Det är inte ens i närheten av att vara i närheten.

Men det får mig ändå att känna mig rätt cool.

Vilket väl är ett tecken på att min definition av cool är av lite mer töntnördigt slag – den  totalt ocoola naturälskande humanistiska typ fotriktiga-foppatofflor-som-är-hundraprocentigt-ekologiska-så-klart-jag-är-väl-ingen-barbar-aktiga sätt.