Feb 182013
 

jag: Älskling vad är det? Du ser så hoppig ut.

M: Va?! Nej! Inget alls.

jag: Det är något.

M: Nehe.

jag: OK.

M: Jag bara – när tänkte du gå och lägga dig?

jag: Jag vet inte – brukar väl bli elva-halvtolv något. Efter dig i alla fall.

M: Men… du är inte lite trött eller så?

jag: … Nä.

M: OK. (paus) Eller funderar på att gå ut med hunden?

jag: Älskling – det blåser åtta sekundmeter. Så nä.

M: Eller kanske (med frestande röst) Kanske vika några mysiga strumpor nere i tvättstugan?

jag: Vad är det? Varför vill du att jag skall gå?

M: Nänänänänänänänä inte alls. Inte ALLS.

jag: OK.

M: Vet du det var en JÄTTESTOR spindel i duschen förut.

jag: Usch. Hemskt. Påminn mig om att inte gå in där förrän den är borta.

M: … så du fick inte lust att gå dit och kolla?

jag: ÖH. Hur länge har vi varit gifta?

M: Hm.

jag: Var det ett försök att få mig att gå iväg till duschen ett tag?

M: Nej…

jag: Alltså för det första: Va? Trodde du på allvar att jag skulle tänka ”åh en spindel – den måste jag gå och stirra på i en halvtimma”? För i så fall: Var har du varit hela vårt äktenskap?

M: Men jag –

jag: Och för det andra: Det tar max tio sekunder att titta på en spindel även om man mot varje förnuftig instinkt skulle vara intresserad. Så. Vad hade du tänkt göra – stänga dörren efter mig och låsa utifrån medan du gör vad det nu är du skall göra här på din dator?

M: Jag skall inte – jag håller inte alls på med –

jag: Med vad?

M: Inget.

jag: OK.

Paus.

jag: ÅH vad jag plötsligt blev TRÖTT! Jag tror minsann att jag skall gå och LÄGGA mig. Väldigt TIDIGT ikväll. Ojojojojoj.

M: Är du ironisk?

jag. Vad tror du?

M: Men alltså.

jag: Vad är det? Något med städning förmodar jag.

M: Nej! Inte det! Ha! Du tror att du känner mig så väl! Nånting med STÄDNING! Ha!

jag: Så det handlar om traktorer då?

M: Ha! — Eller… ja. OK. Det handlar om traktorer. Det lär finnas en ny informationsfilm om de gamla Grålletraktorerna på youtube och jag –

jag: Och du kan inte titta på den när jag är i rummet?

M: Tja. Du vet. Ljudet på min dator —

jag: Så du tänkte använda MIN dator?

M: Hm. Dålig idé förstår jag nu men…

jag: Men du kan ju bara fråga… det hade ju också gått.

M: Men du kanske hade –

jag: Vadå? Skrattat?

M: Tja.

jag: Förtalat dig på min blogg?

M: Jag ser att du redan sitter och skriver ett inlägg i huvudet.

jag: Grejen med dig är att man inte behöver skriva så mycket själv. Det är bara att liksom – anteckna.

M: Kan du göra det på min dator?

jag: Menar du att jag får förnedra dig på din egen dator? Det är ju nästan – tja – machiavellianskt. Om inte idén hade kommit från dig förstås.

M: För då kan ju jag låna din.

jag: Jo jag fattade. Jaja. Visst. Varsågod. (vi byter datorer)

M: Haha! Att du gick på den lätta.

jag: Öh.. gick på vilken lätta?

M: Det var ju inte alls om traktorer!

jag: Så det är –

M: En städfilm förstås! Det finns en ny trasa som bara är helt mirakulö…

jag: Ja. Nej. Jag hade faktiskt inte lånat ut min dator om jag hade vetat att det var en städfilm.

M: Haha! FÖRSENT!

jag: Hm.

M: Kolla vad den kan!

jag: Vet du det är en ganska märklig grej att se sin man vara så huvudlöst totalt fixerad och förälskad…

M: Den är assnabb!

jag: Förälskad i något som inte är en själv alltså…

M: Och den finns i fyra olika färger!

jag: Som han väl har älskat hela livet – inte bara tolv-tretton år som med mig…

M: Och man kan beställa dem redan idag!

jag: Och samtidigt tycka att han är lite gullig när han går upp så totalt i sin andra kärlek…

M: Och då levererar de dem redan om två —

jag: … eller perversion som man kanske borde kalla det.

Dec 232012
 

Jag vet att du slår in paket bättre än vad jag gör.

Jag vet det trots att jag inte vet vem du är som läser detta.

Med andra ord slår jag själv in paket väldigt dåligt.

 

Jag kan njuta av vackra paket. Det finns paket som är så vackra att de till och med luktar gott – att någon har hängt på en bit kanel sådär på ett grönprickigt snöre med en grankvist instucken artistiskt. Det finns paket som är så fina att man inte ens vill öppna dem. OK – OK  – jag vill i och för sig öppna nästan alla paket för jag är så nyfiken. Men det finns sådana som jag beklagar att jag förstör utanverket på när jag ivrigt river isär omslaget.

Och grejen är att jag kan inte åstadkomma något som ens är i närheten av att vara vackert.

Det har gått så långt att jag inte ens blir förnärmad när folk frågar om mina barn fick hjälpa till att slå in paket. Istället frågar jag oroligt ”vilket barn tror du det var?”  för att om de tror att det är H är det OK. Det är liksom ingen hemlighet att hon har gått om mig på pysselplanet. Men om folk säger E så blir jag lite ledsen faktiskt. Jag kan ju ändå dra ut tejp från tejprullen utan att knöla ihop den.

Eller. Du vet. På en bra dag alltså.

Och jag är någon slags presentinslagningens Sunes-pappa-Roland. Jag vet hur man gör i teorin. Jag har rätt grejer hemma. Fina band och vackra tillbehör – allt det korrekta krimsiga kramset. Men så fort jag går i närheten av presentinslagningsprylarna så trasslar de till sig och in sig och runtenom sig. Och jag påverkas också: det växer upp sex tummar på varje hand och hela min hjärna går i stå så att jag inte kan tänka alls utan bara brottas med rosetter.

Jag berättar det här för dig idag för att jag har slagit in 68 paket i eftermiddag.

Alla ser anskrämliga ut.

Några av dem innehåller rätt så bra julklappar men det hjälper tyvärr inte. De ser förfärliga ut.

Och nu säger du vänligt och stödjande att det viktiga inte är pappret. Att man river bort pappret och slänger det för att man vill fokusera på själva presenten.

Men problemet är att många människor får bestående estetiska men av mina presentinslagningar.

Och så tänk på barnen. Tänk om de ärver det här av mig.

Risken är relativt liten när det gäller H. Men de andra.

Så unga – så oskyddade. Av sin hårda uppväxtmiljö tränade att tro att ett paket bara behöver vara nödtorftigt täckt av skrynkligt papper som hålls samman av trasseltejp och rufsiga band. Och snart är de vuxna. Och minnet de bär med sig av sin barndoms jular är att under granen skall det se fult ut.

Det är så man vill gråta. Eller skratta.

Välj själv.

Okt 282012
 

Alf Henriksson: ”Retar du upp dig på ting som är små är du väl inte större än så.”

Saker som jag retar mig på:

Smulor i springan på bordet – uppstår även när ingen suttit och ätit.
Legobitar på toaletten – de vandrar dit som pilgrimer mot Mecka eller Santiago de Compostela.
Pyttesmå pappersskräpbitar som ligger kvar på bordet och golvet när A har klippt.
Mininagellacksflaskor över hela H:s rum badrummet och hallen däremellan.
S:s magnetschackpjäser – 0.8 cm i höjd – som fastnar mellan tårna.
E:s små toffsisar som sprider ut sig över huset – allestädes närvarande utom när man vill ha dem.

Och nu har jag insett att det här är bästa tänkbara saker att reta upp sig på.

Om man lyssnar på Alf är det rena bantningskuren.

Okt 122012
 

Vår diskmaskin har avlidit i en ålder av sex år.

Kära diskmaskin –

Du levde ett tappert liv. Dagligen översvämmades du av andra människors efterlämnade sörjor. Utan bitterhet lät du oss börja om på ny kula varje dag.

Du bevarade våra hemligheter och knystade aldrig till barnen om en sen kvälls glassorgie. Istället dolde du lojalt och effektivt bevismaterialen, utsuddade fingeravtryck och var den mest lojala av hushållsapparater.

Den dag då A pillade loss alla underkorgens små hjul för att se om de kunde användas i en speciell uppfinning han höll på med just då, höll M och jag varandra i handen hårt, med tårade ögon, medan min pappa slet som en tv-serie-kirurg för att operera tillbaka dem.

Medan han arbetade studerade vi varje skiftning i hans ögon – koncenterade, genomträngande ögon, ögon som sett alltför mycket lidande hos maskiner, och som nu desperat kämpade för att rädda det som räddas kunde. Vi såg sekunden då han insåg att hoppet var ute – ögonblicket då glansen i blicken försvann. Jag kommer aldrig att glömma hur han sammanbitet vände sig mot oss med orden ”Jag är ledsen, men det finns inget jag kan göra”. En inandning, en tår på en sorgblek kind, vetskapen om att du, gamla vän, nu hade ytterligare ett kors att bära.

Tillsammans konstruerade vi under tårögt arbete den protes som du hädanefter skulle få dras med för resten av livet. Stolt som en ärrad krigare kämpade du vidare – den nya värken blev till vardag när smutsdisk lades till smutsdisk och vecka till vecka. Sällan fick du vila.

På slutet kommunicerade du dina behov med hjälp av sina signallampor. Allt oftare ville du ha mer diskmaskinssalt. Vi såg nog tecknen. Vi kände nog båda två det som ingen av oss ville erkänna. Ändå blev slutet en chock.  Vi hade inte anat att du var så sjuk. Trogen in i det sista ville du inte visa oss din utmattning.

Vi ringde efter reparatören. Reparatören kom. Han skakade på huvudet. Han nämnde något om irreparabla elskador. Vi klappade dig och fattade beslutet. Vi drog ur sladden.

Du klagade aldrig och du bar dina plågor med ett stoiskt lugn som kan vara en inspiration till oss alla.

Farväl gamle vän. Vi kommer aldrig att glömma dig.

Eller nåja.

Iallafall inte förrän Elgigantens stora vitvarurea kommer igång.

Okt 112012
 

På väg till jobbet. M ringer.

M: Rotorn i motorn på min bil är trasig.

jag: Rotorn i motorn?

M: Ja!

jag: Du menar inte rotorn i fördelardosan?

M: … Kanske.

jag: Vad är det för fel då?

M: Bilen är liksom – den låter konstig.

jag: Så i själva verket vet du inte?

M: Nä. Den är bara konstig.

jag: Men varför sade du ”rotorn i motorn” då?

M: Jag tänkte att du kanske skulle tycka att det var roligare om det rimmar.

jag: OK.

M: (lång tystnad)

jag: Vad är det?

M: Ehm – någon slags medelålderskris förmodar jag.

jag: Vadå?

M: Jag bara funderar på om det är värst att jag vet så lite om bilar eller värst att jag vet så lite om kvinnor.

jag: Bilarna.

M: Men min självinsikt imponerar på dig ändå, va?

jag: … Ja.

M: … Så… med andra ord vet jag ändå en hel del om kvinnor.

jag: Jag kanske inte skulle uttrycka det exakt så.

Okt 102012
 

Om du inte vet bakgrunden till detta inlägg, kära bloggläsare, är det bara att klicka på de två länkarna. Den första länken har även en relevant kommentarstråd – nummer 13. OK. That being said:

Hej igen kompis!

Jag vet, jag vet. Vi känner inte varandra. Men jag vill bara gratulera dig. Och du kommer snart att förstå varför, om du läser vidare lite grann.

I förra inlägget ingick ordet ”nallebjörnslikt”. Det är ju de facto inget riktigt ord. Jag har med andra ord inga synpunkter alls på att min stavningskontroll rödmarkerade det. Jag är inte upprörd över dig eller över skaparna av stavningskontrollen eller ens över Google. Så nu vet du det. Jag vet att vi har haft lite kommunikationssvårigheter i det förflutna. Men.

Men jag måste bara få tala om för dig hur glad jag blev när jag såg vad förslaget på ersättningsord var: Ambjörnsson.

Det är ju det jag säger:  språkteknologerna som skapade den här stavningskontrollen har humor. Och någon av dem måste haft samma lärare i idéhistoria som jag.

För du vill väl inte påstå att det är Google som har humor?

Exakt. Så härmed dedicerar jag detta vackra porträtt av Ronny Ambjörnsson till dig, min bäste Beat Bengtsson. Det är riktigt nallebjörnslikt faktiskt. Le mot juste. Så. Det var mest det jag ville säga. Slit det, och mina varma gratulationer, med hälsan och gläd dig i ditt inre åt att du valt att agera talesperson för en så sympatisk krets människor som de idéhistoriskt bevandrade skaparna av stavningskontrollen i Chrome (på svenska).

Aug 202012
 

Sprid gärna den här annonsen.

Sökes: Person som utan att se det som en traumatisk upplevelse, kan skära ut två papper på 35×40 cm  (olika mönster). 

 

Ja, det är möjligt att just den här hushållsnära tjänsten saknas, för det kanske bara är jag som är en tänkbar kund?

 

Alla andra mammor tycker nämligen förmodligen att det är lätt att skära ut papper som skall vara 35×40 cm stora.

Alla andra mammor tycker säkert att de sista veckorna av sommarlovet är härligt oförstörda av tankar på det där jämrans pappret som skall vara 35×40 cm stort.

Alla andra mammor visslar säkert glatt och lyckligt medan de elegant skär ut en bit papper i precis rätt storlek från precis rätt typ av papper utan att ens mäta på mindre än en kvart.

Alla andra mammor klarar säkert av att hantera det extremt lättskrynklade och sköra utskurna pappret på 35×40 cm och frakta det i oförstört skick genom husets alla rum, in i ryggsäckar och hela vägen till barnens skola, så att barnen skall kunna ha det i sin låda.

Och alla andra mammor som inte gör det tubbar säkert sina respektive att göra det…

 

Egentligen hade vi dealat att M, som ju är sjuksköterska och därför lite mer praktiskt lagd, skulle fixa de där eländiga papprena. Men så löste han hela den synnerligen kladdiga E-bestämde-sig-för-att-prova-att-bajsa-i-katternas-låda-situationen, så jag tänkte att jag fick lov att ta tag i de där papprena. Så jag gjorde det.

Det var inte SUPERultraTOTALbautaJÄTTEtraumatiskt, det var det inte. Det gick på under fyra timmar och ingen skrattade ihjäl sig under processen (allra mest skrattade inte jag ihjäl mig). Med hjälp av sax, två olika nyanser av blå pennor, en vinkelhake,  två måttband och en tumstock samt ett oändligt antal böner till en högre makt lyckades jag, trots mitt medfödda tummen-mitt-i-handen-handikapp, få till två hyfsat korrekta varianter av det &(/=”! pappret, ett i svagt turkost med gräddfärgade slingor (H:s) och ett i guldpapper med guldprickar på (S:s). Jag lyckades till och med rulla ihop dem och fästa ihop dem med någon slags yttre banderoll, då…tja…det är lite jobbigt att prata om det.

Det enda stora misstaget, så här i retrospekt, som jag kan se, var att jag inte mutade någon av barnen att hålla E borta från köksbordet tills papprena var framme i skolan. Kan man väl säga.

Men vadå, man lär sig något lite varje gång man gör om övningen. Och åtta timmar, sammanlagt! Rekord!!

Fast nästa år skall även A ha en sådan där låda som man behöver ha ett papper i.

Så, som sagt, och jag kan inte betona det nog, sprid gärna den här annonsen:

Sökes: Person som utan att se det som en traumatisk upplevelse, kan skära ut två papper på 35×40 cm  (olika mönster). 

och så förstås den här:

Sökes: Papperspysselrelaterad terapi. 

Aug 152012
 

I min ungdom tänkte jag mig att den livsvisdom som skulle komma i takt med mitt allt vitare hår skulle vara lite mer – tja – välformulerad. Poetisk. Jag beundrade sådana där korta och gärna cyniska sentenser som skulle sammanfatta och desillusionera. Jag såg dem som formler, lite grann – att allehanda sanningar skulle kunna stoppas in i en sådan sentens och komma ut och stämma och dessutom ge någon ny slags insikt.

Den livsvisdom som kommit i takt med mitt allt vitare hår (som ju är BLONT mer än vitt tack vare frisörernas skicklighet) har inte blivit så välformulerad, pregnant, stringent och hänsynslös som jag hade tänkt. Nu är ju inte allt mitt hår blont än, så det kommer väl fler stadier av livsvisdom och kanske kommer de att bättre kunna svara mot min ungdoms krav. Men den livsvisdom som jag har hittills är ungefär så här:

1.Vik tvätten med en gång, eftersom det kommer mer tvätt hela tiden.

2. Att lösa sakfrågan mellan bråkande syskon är lika ineffektivt som att försöka lära sig korrekt grammatik genom att läsa modebloggar.

3. Det är bara etiketterna som skiljer på rengöringsmedlen ”köksspray” och ”badrumsspray”.

4. Ens barn kommer aldrig att bli imponerade av ens coola musiksmak/inredningsstil/formuleringsförmåga/klädstil/förmåga att prata ungdomsjargong.

5. Om man inte byter vindrutetorkare på bilen med en gång när man behöver det kommer det i n t e att bli bättre efter ett tag.

6. Folk som säger att barn inte kan ljuga har aldrig frågat A om han har tvättat händerna innan maten.

7. The naming of cats is a difficult thing.

8. Sorg tar inte slut, men den byter skepnad. Man fortsätter bära den närmast hjärtat men den blir bekvämare att bära med åren. Mindre sticksig.

Tja. Det var väl det. Inget man hamnar i en citatbok för – förutom sjuan då men den är det inte jag som har formulerat –  men det duger tills jag kommer på the real good stuff. För någonstans inom mig bär jag kvar min ungdomsdröm om de verkligt välformulerade pang-sanningarna.

De kommer nog när man fyller 44.

Aug 152012
 

Sökes: Skönsjungande vaggvisevan omsomningsexpert som kan ge S den där sista halvtimmans sömn på morgonen som man mår så bra av. Bonus utbetalas när man lyckas eftersom de morgnar då S inte vaknar tidigt undantagslöst också är morgnar då A inte vaknar tidigt. Arbetstider: Flexibla men du börjar tidigast 04:30 och slutar tidigast 06:00.

Du bör också vara en tämligen ointressant person, en sådan som kan dyka upp oväntat vid någons sängkant i morgontimmarna utan att på något sätt få folk att lystra till och vakna.

Aug 142012
 

Idag börjar en ny serie här på bloggen.

Jag vet att det finns tjänster där folk kan komma hem till en och städa och putsa fönster och sånt. Jag har kompisar som använder sådana företag och de är väldigt nöjda. Men de har ju inte en lika städgalen man som jag har. Och själv är jag tvättstugugalning, alltid en användbar egenskap när man har sex personer i sitt hem.

Så de traditionella tjänsterna som erbjuds i RUT-väg är inte riktigt vad vi behöver. Vad vi behöver är hushållsnära tjänster som ingen hittills säljer. Så därför tänkte jag med hjälp av min blogg försöka komma med några nya förslag på de tjänsterna som vi mest av allt behöver.

1) Pokemon & Ninjagopedagog

Vi behöver en person som kan och förstår allt som berör Pokemon och Ninjago och kan förklara det på ett sådant sätt att vi inte somnar under tiden som vi lyssnar. Det är extremt viktigt eftersom A har många långa berättelser om det här, berättelser som vi inte förstår alls. Vi vill förstå dem, vi försöker förstå dem, för vi inser att det är en viktig del av hans liv – men hela sammanhanget är så abnormt trist att det är svårt att koncentera sig.

Du behöver ingen akademisk skolning. Met det är tänkbart att du behöver den personlighet som hör ihop med vissa akademiska skolor. En begåvad och pedagogisk person med förmåga att etablera intresse (hos sig själv) för även de gråaste torraste och mest monotona fakta är precis vad vi behöver.