A har börjat med en ny intressant vana.
Så fort hans pappa drar ett skämt – vilket händer ganska många gånger om dagen -
och så fort skämtet ifråga kan kategoriseras som ”rätt dåligt” – vilket genom en lustig slump händer nästan exakt lika många gånger varje dag -
och så fort A känner den där sjunkande känslan i maggropen som alla barn känner när deras föräldrar har skämtat – vilket också fantastiskt nog inträffar EXAKT lika många gånger per dygn -
så börjar A klinga i saker och ting och skrika ”Varning! Varning! Ett pappaskämt! Kan följas av fler! Ta betäckning tills faran är över! Varning! Varning! Detta är INTE en övning! Varning! Varning!” varefter han gömmer sig under bord eller bakom bänkar eller inuti fåtöljer med en extremt räddhågsen min.
Barn nu för tiden. De har helt enkelt ingen respekt.
Men det allra mest retfulla är ändå att jag själv inte kom på idén för längelängesen.
Random Posts
Loading…
Nu blev jag nyfiken på pappa-skämten. Jag tror nämligen att de är roliga.
Retfullt, yes.
Såna där spjuvers skickar man väl på internat?
Stackars pappa!