Nu är du där – äntligen. Nio år gammal. Du har längtat och längtat sedan din första klasskamrat fyllde nio och det var i januari. Så det är dig väl unt att vara framme nu.

För nio år sedan var jag så rädd som jag överhuvudtaget någonsin har varit i hela mitt liv. Såhär dags förberedde de nog kejsarsnittet. De stack mig med saker och satte fast slangar och donade och höll på och jag märkte nästan inget av vad som skedde för min hjärna var så upptagen av att vara rädd.

Vi visste att du var en flicka då – redan innan du föddes. Vi hade tagit reda på det på det sättet man gjorde på den tiden: man åkte till Stockholm på ett privat ultraljud. Vi var så glada när vi fick reda på det. Den här gången skulle det bli annorlunda. Du var annorlunda.

Vi valde namn sådär som man gör – under benhårda förhandlingar. Jag valde ett överlevarnamn åt dig. Jag ville det. Ville att du skulle bära med dig det redan i namnet, att du kan klara allt. Och o,  du milde tid,  du kan det. Jag har aldrig i hela mitt liv mött någon som är så stark som du. Och då har jag ändå mött många starka.

Vi hade undersökt ditt hjärta fyra gånger under graviditeten. Varje gång grät jag på vägen dit och på vägen hem. Inte för att vi fick dåliga besked,  men inför insikten om hur hemskt det vore om vi förlorade dig också. Jag hade aldrig fött ett barn som faktiskt överlevde. Jag trodde inte att jag kunde. Jag var så vanvettigt rädd.

De skulle undersöka ditt hjärta igen när du var ett dygn gammal och sekunderna innan läkaren sade att det inte var något fel var tillräckligt långa för att jag skulle ha kunnat rusat runt halva Uppland. Inte för att man gör sådant dagen efter ett kejsarsnitt. Men det var långa sekunder i väntan på att han skulle säga något. Längre sekunder än på fosterhjärtultraljuden – för nu hade vi ju träffat dig. Nu fick vi verkligen inte förlora dig.

Allt slog emot oss då: Ansvaret. Livets skörhet. Kärleken.

Och rädslan när vi kom hem från sjukhuset med dig och insåg att det inte fanns någon röd knapp att trycka på om vi blev osäkra så personalen kom rusande och berättade saker för oss – den rädslan var också livsomdanande. Ansvaret. Livets skörhet. Kärleken.

Och nu är du nio. Och varje kväll håller du mig i handen och ber aftonbön för alla de som du har tänkt ut att vi skall tänka lite extra på ”och så alla vi känner och alla vi inte känner” och allt kommer igen: Ansvaret. Livets skörhet. Kärleken.

Allt det där bär du upp som självklara delar av din personlighet.

Min älskade dotter. Du har det bästa hjärta man kan ha – det med mest godhet i.

Och jag får vara din mamma.

Tack snälla du.

Öppnar presenter.