Så jag var på middag ikväll. En mycket märklig middag.

 

-Ingen sprang från bordet och skrek att alla andra var idioter.

-Ingen drog en Bellmanhistoria.

-Ingen skrek ”Men jag gillar inte den här  maten!”

-Ingen förvandlades till en katt.

-Ingen himlade med ögonen och teaterviskade att hen bor i ett hus fullt av idioter.

-Antal servetter som behövdes för att torka upp spilld mjölk: 0.

-Antal gafflar som slängdes i golvet med flit: 0.

-Antal gafflar som slängdes i golvet for any reason what so ever: 0.

-Antal människor som satt och planerade vilka saker de tänker önska sig från Lego Star Wars i jul: 0.

-Antal människor som började storgråta för att någon bad hen att inte vicka på stolen: 0.

-Antal människor som började storskratta när någon bad hen att inte vicka på stolen: 0

-Antal människor som vickade på stolen: 0.

 

Alltså en mycket trevlig middag.

Men ni vet hur det är med barn. Ens barn är ju ändå ens barn liksom. Så det är klart. Man längtade ju he-

nej.

Faktiskt.

Ärligt talat. Jag längtade inte hem en enda gång. Inte ens när A ringde och förklarade att jag hade lovat att han skulle få leka med min dator hela kvällen när jag var borta och jag fick reda ut varför jag inte hade gjort det.

Jag längtade inte hem en enda gång. Jag hade bara trevligt. Faktiskt v ä l d i g t  trevligt.

Så nu undrar jag när varelserna från yttre rymden som förvarar min verkliga själ tänker lämna tillbaka den.