jan 142013
 

Jag sitter vid datorn och försöker förstå ett nytt program. A kommer springande.

-Mamma vi lekte VUXNA på skolan idag. Jag var mamma och W och L var mina små barn. Och vet du vad! Det var ju JÄTTEJOBBIGT att vara vuxen och ha små bebisbarn att ta hand om!

-Jaha! Oj!

-Ja och vet du de ville bara ha saker hela tiden. Mat och leksaker och grejer. Det var bara LIIIITE tråkigt att springa och ge dem leksaker jämt jämt jämt.

-Mm.

-Så jag sade att jag skulle ha EGENTID! Och då kom de iallafall och ville ha nya spel!

-Nämen!

-Så jag har förstått att det kan vara ganska jobbigt att vara vuxen.

-Jag förstår det!

-Så jag tycker att du är väldigt duktig som ÄR vuxen.

-Vad snällt sagt.

-Vad gör du nu förresten?

-Försöker förstå ett nytt program här på datorn.

-Aha OK du mamma kan du hjälpa mig att hitta mina Ninjagogubbar? Jag kan inte hitta dem NÅGONSTANS! Och så är jag hungrig också.

Jag tittar på honom uppmärksamt för att försöka upptäcka ironin. Men det finns inget ironiskt alls i hans blick – ingen koppling alls i hans skalle mellan vad han nyss sade och vad han just sade. Han är inte ironisk. Han är bara sex år.

Vi hittar Ninjagogubbarna på det mest självklara stället: i skaftet på S:s gummistövlar.

2013-01-06 16.40.59Ganska bra på att ta hand om bebisar ändå. 

Random Posts

Loading…

Sorry, the comment form is closed at this time.