feb 102013
 

Den här söndagen verkar tro att den är en måndag. Den verkar tro att den är den typen av måndag som behöver en rejäl dosis lyckobringande för att överhuvudtaget närma sig den vanliga lyckonivån hos måndagar. Den verkar tro – om du har några sekunder över för att följa med mig in i äkta och pseudomåndagars land – att det är den sortens måndag som de andra måndagarna inte vill ta i med tång eftersom de (de andra måndagarna) hävdar att den här måndagen är den sortens måndag som ger måndagar dess dåliga rykte.

Dagen började med att E:s docka blev dekapiterad under en hjärnoperation som A utförde på ett kanske aningens okonventionellt sätt.

Sedan rymde hunden.

Sedan körde M i diket med min bil när han stack efter hunden.

Och det är klart att jag har haft lediga söndagar som har börjat på ett lite mer ljuveligt sätt.

Men å andra sidan kan man ju glädja sig åt några saker. Det var inte någon av barnen som rymde. Det var inte någon av barnen som tappade sitt huvud.

Och – bäst av allt – det var inte jag som körde i diket.

Det kan jag leva på länge.

Random Posts

Loading…

  5 Responses to “Konsten att känna söndagsfrid”

  1. :-). Kan dela med mig av följande som tagits ur en dagstidning. Bosse Lidén, en annan bloggare, hade häromdagen ett inlägg om tryckfel i tidningar, bl.a. denna:

    Nästa torsdag blir på onsdag istället för på lördag.

    (Skulle förstås varit torgdag)

  2. Men vilken dag! Hoppas resten av dagen går i normala (bil)spår. Som vanligt bra skrivet om vardagen som alltid blir så händelserik hos er.

  3. Ja visst är det väl skönt när någon annan sköter dikeskörningar?

  4. 🙂 Vet inte varför han kör i diket men tror allt hårdare på det där jag var inne på senast det här temat var uppe:)

  5. ”ni båda plägar köra i diket” borde jag förstås uttryckt det, i jämlikhetens namn. Sen undrar och gruvar jag mig för dockan. Gick den att ”rekapitera”? Annars måste jag ju verkligen beklaga situationen!

Sorry, the comment form is closed at this time.