Telefonsamtal från M som är i Lund.

jag: (berättar en massa saker som barnen har sagt och gjort)

M: (berättar en massa saker som han har sagt och gjort)

jag: OK. Hejd-

M: Förresten: kom Linas matkasse med maten som vanligt?

jag: Ehmm…. vänta skall jag titta efter… (öppnar ytterdörren och kollar ut) Japp. Det står här på trappan.

M: På trappan?

jag: …. Mm.

M: På TRAPPAN?

jag: Förresten – jag har börjat läsa en –

M: Vad konstigt att han ställde kassarna på trappan utanför dörren när ni var hemma.

jag: Mmm.. har du läst den där –

M: Charlotte.

jag: Det finns en Harlan Coben-bok som jag håll-

M: Charlotte. (med sockersöt röst) Varför ställde han kassarna på trappan? Varför ringde han inte på och –

jag: Harlan Coben har skrivit en slags thrill-

M: Charlotte.

jag: För att – alltså vad får dig att tro att han inte ringde på?

M: Varför fick du inte matvarorna av honom om han ringde på?

jag: Jag tycker att du är SÅÅÅÅÅ snygg och jag saknar dig jättemycket.

M: Naaah! Och jag sakn- nu återvänder vi till det här med Linas matkasse.

jag: Mm. Alltså jag vet verkligen inte vad de hittar på de här nya killarna som levererar. Han kanske – eh – lekte kurragömma? Eller ”ett skepp kommer lastat”? Eller…

M: Eller så….

jag: Eller så öppnade jag kanske in-

M: Öppnade du inte? När Linas matkasse kom? Vadå – vad hände? Varför öppnade du inte?

jag. Har inte sagt att jag inte öppnade.

M: Men om han ringde på och du öppnade… varför ställde han grejerna —

jag: Oj vad E ropar! Nu måste jag gå! (lägger på efter att ha stängt av ringsignalen på telefonen. Det kan ju störa barnen menar jag ifall telefonen ring- oj. Mobilen också ja. Sådärja. Nu är alla ringsignaler avstängda. Toppen.)

H: Mamma! Pappa ringde på min mobil! Han vill prata med dig.

 

Hm. Jaja.

Ja. Ja.

Det finns egentligen ingen anledning att liksom skruva till dig för sig och vägra att prata om det.

Det är helt naturligt och har sin alldeles normala förklaring.

Det vet ju ni bloggläsare och det vet jag också.

Det är bara det att M har så mycket att tänka på just nu.

Studier och jobb och barnen och städredskap och traktorer.

Jag vet inte om den mentala bilden som min sanna berättelse om varför Linas matkasse-chauffören ställde kassen utanför dörren (trots att jag öppnade dörren) skulle göra hans liv bättre eller enklare på något sätt.

Jag förklarar för H att jag skall ringa upp M från den vanliga telefonen och så sätter jag mig vid köksbordet igen med min Harlan Coben-deckare (deckare! Ha! Thriller!). Jag har precis kommit fram till stället där en vit omärkt skåpbil kör upp på gårdsplanen och en mystiskt rödhårig man (som bara vi läsare vet är den lömske massmördaren och passionerade torteraren) går ut och börjar dra ut olika saker ur bilens olika luckor innan han på ett sällsynt olycksbådande sätt ringer på dörren.

Just.

Exakt så långt hade jag kommit när jag tittade ut genom köksfönstret och såg den vita omärkta skåpbilen körde upp på vår gårdsplan  och en mystisk rödhårig man gick ut och började dra ut olika saker ur bilens olika luckor innan han på ett sällsynt olycksbådande sätt ringde på dörren.

Och då är det faktiskt inte lätt att komma ihåg att Linas matkasse levererar på måndagar just.

Och nu tror ni kanske att jag grabbade tag i närmaste kökskniv och öppnade dörren med den i högsta hugg.

Men snälla ni. Linas matkasses chaufförer är gjorda av segare virke än så. Han hade väl bara sagt ”delar du cocktailtomater eller?” och gett mig maten.

Nej. Det var inte det som hände.

Utan det som hände är att jag rusade ut ur köket in i hallen i skönlitterärt föranledd panik. Och då såg jag A:s Buzz Lightyeardräkt som hänger i hallen.

Det går snabbt att få på sig de väsentligaste delarna av den och jag lovar er att man är VERKLIGT läskig när man sedan öppnar dörren samtidigt som man väser: ”Right now, poised at the edge of the galaxy, Emperor Zurg has been secretly building a weapon with the destructive capacity to annihilate an entire planet!”

Och då var jag tydligen så läskig att chauffören stängde dörren utan att räcka över sina varor. Han var så snabb att jag inte ens hann färdigt med citatet: ” I alone have information that reveals this weapon’s only weakness. And you, my friend, are responsible for delaying my rendezvous with Star Command!”

Synd. För det är ju nästan min favoritdel av citatet.

Och lite synd om honom också.

Men vadå. Komma där och vara från verkligheten när jag i själva verket förväntade mig skönlitterära thriller-besök.

Och nu måste jag alltså ringa till M och förklara det här. Hm.

Jag sätter på mig Buzz Lightyeardräkten igen.

Sådär.

Nu skall jag bara välja mig ett bra citat som kan förklara situationen. Jag väljer mellan ”My eyeballs could have been sucked from their sockets!” och ”Local law enforcement! It’s about time you got here. My ship has crash-landed here by mistake.”

Men till sist väljer jag det klassiska Toy Story 1-citatet: ”There seems to be no sign of intelligent life anywhere.”

Det förklarar nog det mesta.