Du kanske gillar färgglada t-shirts och så. Själv gillar jag svart.

Ja. Svart. Sorgens färg.

Sorgen syns förstås hos oss som sörjer. Den följer med oss. Den finns där. Är du uppmärksam kan du se den i blicken som blir lite fjärrskådande ibland. Ja. Så klart! För man är ju… liksom… aningens utmärglad – med en sorgesam air av intensiva känslor som aldrig får uttalas – mörk runt ögonen – med en hemsökt, lite spöklik uppsyn. Avstängd. Onåbar.

Ja. Så är det. I teorin. Bilden av hur den sörjande rimligen bör se ut… den bilden är så stark hos mig att jag ibland inte inser att jag själv har förlorat barn.

Jag tittar efter dessa så kallade ledtrådar om sorg även hos mig själv.

Så. Jag klär mig i svart. Men det har jag gjort sedan jag var tjugo. Många, många år innan Ansgar kom och gick.

Och jag är inte utmärglad (inte ALLS utmärglad, faktiskt, om man nu skall vara väldigt sanningsenlig), eller försedd med en sorgesam air. Jag är inte mörk runt ögonen (eller jo, ok, eftersom S vaknar halv fem på morgonen och vill umgås då, men inte av sorg).  Jag har intensiva känslor men uttalar dem ganska ofta faktiskt. Och jag ser inte hemsökt ut. Till yttermera visso tror jag att ytterst få människor skulle beskriva mig som avstängd eller onåbar.

Jag ser ut att vara vad jag är: en lagom tjock tant i mina bästa år, med livet fullt av barn och relationer och rätt mycket glädje faktiskt.

Och ändå sörjer jag.

För sorgen bor inte i det yttre, inte i anletsdrag eller beteende. Sorgen bor i det inre. (I början syns den. Chocken syns. Ångesten syns. Det som hör ihop med den första tidens groende sorg syns.)

Men nu. Nu har den bosatt sig i hjärnan och i hjärtat och det kan gå länge utan att den ger sig tillkänna. Och ändå finns den där.

Den finns alltid där. Osynlig men med.

Och jag inser att för mig är en del av mitt sorgearbete nu att lära mig att det som inte syns hos mig kanske inte syns hos dig heller. Dig som jag möter ibland. Dig som jag – utan att jag ens reflekterar över det – tar som en person som tillhör den ”stora majoriteten lyckliga människor” som aldrig har kraschat rakt in i råsörjande, pina och livsångest.

För det vi är med om, det som formar oss, det kommer förr eller senare att ligga mer i det förflutna än i nuet. Och då syns det inte längre. Inte på det sättet.

Och därför skrattar jag för högt och drar för många skämt och pratar för mycket med folk. Allt detta är karaktärsfel som man inte förknippar med den barnberövade modern. Och du kanske – jag vet inte, jag känner inte dig – men du kanske bär t-shirts i vildast tänkbara färger och tycker alldeles för mycket om amerikansk hiphop. Och ändå sörjer.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag att vi bär våra törnen allihopa. Något som skrämt dig för livet. Något som chockat dig i djupet. Något som skadat dig för alltid. Alla har inte förlorat barn. Men alla har förlorat något. Och alla kan vi gott gå en mil i varandras skor ibland så vi märker att vi alla är märkta av smärta.

Och när vi har gått en mil i varandras skor befinner vi oss plötsligt nära varandra. På samma plats.

Så när vi möts och jag skrattar för högt och du citerar Eminem, och vi byter några ord, så vet vi. Vi vet det som inte syns. Du har råkat illa ut. Jag har också råkat illa ut. Och har vi inte något annat gemensamt än det så har vi ändå det.

Inte för att älta. Inte för att sitta och bittra till ihop. Utan för att det som är djup i mig är djup i dig. Det som är livets obarmhärtighet har rört vid oss båda. Och där kan vi alltid mötas.

Eller, som Eminem skulle säga: ”God gave you those shoes to fit you, so put them on and wear them.”