Ni som hållit ihop i 45 år.

45 år.

Svaret på livet, universum och allting. PLUS tre.

Ni som hållit ihop i 45 år och sett barn födas, sett flyttlasset gå från land till land fem gånger, sett varandras gråa hår. Gett varandra gråa hår kanske.

Ni som hållit ihop i 45 år och mött så mycket tillsammans: föräldrar som dött, vänner som blivit sjuka, barn som hittat på tokerier, ni som har stått tillsammans vid ett barnbarns grav.

Ni som hållit ihop i 45 år, vilka stormar ni vädrat, vilka vindar ni ridit ut. Ni som färdats över de sju haven i allt från stiltje till orkan.

Ni som hållit ihop i 45 år. Vilket starkt och obändigt band emellan er det måste ha blivit under allt det här. Mer än en sammansvetsning, en legering.

Vi som inte har hållit ihop i 45 år, vi kan inte ana. Det måste upplevas, kan inte förklaras. Vilka djup i kärleken, vilken bottenlös förståelse och förlåtelse. Och ibland, gissar jag (med min elvaåriga bröllopsdag som referensram): vilken ren och skär viljestyrka.

Ni som hållit ihop i 45 år – ni som under dessa 45 år givit oss, era barn, ständiga prov på kärleken och förlåtelsen, förståelsen och den mjuka styrkan. Ni som givit oss de genetiska anlagen för den där viljestyrkan.

Tack.

Tack för att ni orkat. För att ni orkar. Och för att ni kommer att orka. Tack för att ni visar oss, i dessa tider, att det går. Och hur det går. Att det blir lyckligt.

Tack.

Jag vill avsluta med ett citat, för det skall man göra, om man har ett retoriskt skicklig far. Jag vill ta citatet ur den svenska litteraturskatten, som man skall om man har en litterärt kunnig mor:

För har man levat ett liv ihop
och är förbundna med sjömansknop
och man har grälat och man har trälat
då är det skönt med kärlekens lön.