Detta har hänt: Marlowe är ute på ett uppdrag: Ta reda på var Charlottes blogg som ibland försvinner mystiskt tar vägen. Med på jakten har han sina kollegor: (Johnnie) Walker och (Smith&) Wesson. Han har sökt på bloglovin, en cool innebar med den snygga bartendern Lola. När han frågar efter bloggen stänger hon dock omedelbart ner hela stället.

När Lola kastat ut mig hade jag ingenstans att ta vägen. Men jag visste vad jag behövde, och det var något som var kallt och fyrtiofemprocentigt, något som fick Walker att se ut som en reklamaffisch för godtemplarna.

Jag hade mycket att tänka på. Lolas reaktion var tydlig som ett kulhål i ett glasfönster. Det låg något bakom det här. Något stort.

Jag hittade en skum håla med skum sprit och slog mig ner. Det måste vara något som Lola hört talas om, något som skrämde henne till tystnad och reträtt. Jag kom att tänka på en sak som Hammett brukade säga till mig: När en hårdkokt brud blir rädd, återvänder en tuff deckare som också är klok till sin kula och väntar på att stormen skall lägga sig.

Hammett var inte bra på det där med snärtiga sentenser.

Och jag var inte bra på att vara klok. Lolas reaktion hade visat mig en sak: Jag ville reda ut det här eller bli skjuten medan jag försökte. Kanske både och.

Jag visste ett och annat om Lola, saker som få andra människor visste. Jag visste var hon bodde.

Hon bodde i den del av staden som de tuffaste polishundar inte törs gå i närheten av, den sortens kvarter där man inte behöver veta vad grannarna sysslar med, bara var de vill bli begravda. Lola höll på att packa när jag kom, och hon var inte på humör för kallprat.

-Dra åt helvete, sade hon när hon såg mig.

Jag såg mig omkring och tänkte att helvetet förmodligen låg i nästa kvarter.

-Har du eld? Jag tände en cigg åt henne. Hon tog den och gav mig en blick som om jag var en spindel i starkölstanken.

-Du vet ingenting om den här affären va? Du är som detektivvärldens dammsugare – du drar åt dig all skit som ligger i hörnen.

-Jag är en renlig grabb, svarade jag. Och du kan hjälpa mig storstäda. För andra gången såg jag ett mycket underligt uttryck i hennes ögon, det där genomträngande neutrala uttrycket som dolde – något.

-Jag måste härifrån, förklarade hon kort. I en rörelse lyfte hon sig själv och resväskan, lade fingerfärdigt vantarna på cigarettpaketet i min ficka och var borta.

Men hennes ord var en ledtråd. Nu visste jag var jag skulle leta. Bara jag tog mig levande ur hennes kvarter.