Detta har hänt: Marlowe, med hjälp av kollegorna (Smith&) Wesson och (Johnnie) Walker, är på jakt efter bloggen Ansgarssyskon som försvinner ibland. Han har stött på Lola och Hercule Poirot och sitter nu ensam på en pub.
Jag ringde brunetten från pubens telefon. Jag kunde se min spegelbild i den svarta bakeliten. Jag såg ut som någon som umgåtts för mycket med Walker.
-Jag har några ledtrådar, inget mer.
-Men jag har viktig information, sade hon. Den försvinner på andra tider på dygnet nu, inte bara vid lunchtid. Tidigt imorse var det ett felmeddelande och nu ikväll… Samtalet bröts plötsligt. Jag gjorde vad alla vi noirdetektiver gör i de här situationerna: tryckte några gånger på klykans knappar för att få tillbaka samtalet. Det fungerade lika bra som det brukade, det vill säga ungefär med samma framgång som Lolas kunder har när de försöker lura henne på dricksen.
Tala om trollen. När jag återvände till min drink var den inte där, det var däremot hon. Hon lyfte det tomma glaset mot mig, i en skål eller som för att be om mer. Hon fick mer. Hon verkade samlad nu, inte så spattig och rädd.
-Du är skyldig mig ett paket cigg, sade jag.
-Jag har en faster, sade hon. En gammelfaster. Du känner henne inte.
-Ser hon ut som du?
-Hon är tuffare än jag, sade Lola och drog fram en liten, kvinnlig automatpistol ur urringningen. Ta den här. Jag tror att situationen håller på att bli farlig och Wesson börjar bli gammal. Dessutom: Gammelfaster vill träffa dig.
Hon gav mig en blick som rånade mig på pengar, slog till mig på käften och sparkade omkull mig på returen, den sortens blick som lämnar en i rännstenen utan taxipengar.
-Man säger inte nej till min gammelfaster, tillade hon, helt i onödan.
-Walker behöver påfyllning, försökte jag lamt. Vi skulle åka till stranden och spana på –
-Jag fixar Walker, sade Lola och innan jag visste ordet av var jag nykter, kammad och försedd med en slips med vita kyrkor på.
Lola och jag stod utanför en port vid en adress som var så fin att andra adresser lånade pengar av varandra för att kunna gå till samma frisör som den.
-Hon hör lite dåligt, sade Lola. Men det gör inget, hon skall inte lyssna, och du skall inte prata.
-Min brunett är nog borta, så jag vet inte ens om jag är kvar på fallet, sade jag till Lola. Vårt telefonsamtal bröts och –
Det lät som ett skott när hissdörren öppnades. Lola log den sortens leende som oftast betyder att man kommer att få betala extra för sin sprit. Och jag visste att vi befann oss väldigt nära slutet på historien.