Detta har hänt: Marlowe har hamnat i en lägenhet med Lola och Lolas gammelfaster, tant Jane. Syftet är att försöka ta reda på var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner. Har Lola lurat honom i en fälla? Är Jane samma som Calamity Jane? Vad insåg Marlowe när han plötsligt förstod allt? Och varför ligger en vattenslang mitt i lägenheten?

Läs tidigare ”kapitel” här.

Lola tog också en cigarett. Ur min ficka naturligtvis. Hon log med en single malts charm.

-Vi kanske skall börja med vattenslangen, föreslog hon när hon tagit ett par bloss och diskret tömt resten av ciggen från mitt paket i sin handväska.

-Vattenslangen ligger här för att den inte fyller någon funktion, svarade jag. Den har bara ett syfte: den är en ledtråd.

-Elementärt, sade Lola med en röst som saknade imponerade undertoner på exakt samma sätt som en fisk saknar en kopp kaffe. Men till vad?

-Det var det jag var tvungen att tänka på, erkände jag. Men nu förstår jag. Det är en ledtråd till din gammalfasters identitet. Som om det skulle behövas en ledtråd.

-Det behövdes allt en, käre unge man, sade den gamla damen sådär milt tillrättavisande som en favoritmoster som mästrar sin odygdiga favoritsysterson. Det behövdes allt en. Tänk att ni trodde att jag skulle ha cowboyhatt och revolverstrider. Jag orkar sitta och stå, Mr Marlowe. Men jag orkar inte strida i vilda västern.

-Det var rätt uppenbart så fort jag såg er att ni inte var Calamity Jane, utan en helt annan Jane. Men på något sätt tänkte jag inte på… inte ens när hon nämnde den kände författaren Raymond West… att ni skulle vara Jane Marple.

De fnittrade tillsammans. En urbrittisk koftbeklädd tant och Läder-Lola. De har aldrig sett så lika ut som då.

-Ja, bitarna föll på plats då, sade jag. Trädgårdsslangen var för att visa på en av Miss Marples mest kända drag: intresset för odling och trädgårdsvård. Men resten… jag vet inte…

-”Det duger inte att alltför länge vara borta från sin naturliga miljö,” sade Lola fundersamt. ”Alla bloggar är extroverta.” Vad säger du om de ledtrådarna då?

-Ah, mustaschsnobben, sade jag. Han snackade en hel del. Det gör inte ni, komplimenterade jag Lolas gammalfaster och höjde Walker i en skål.

-Gentlemän är så duktiga på att hålla saker i ordning, sade hon och drog fram en rosa fluffig stickning. Hon satte lugnt igång att arbeta med den medan hon fortsatte prata. Jag finner att jag nästan aldrig behöver förklara något för herrar.

-Du får gärna förklara för mig, sade jag och slog mig ner bredvid henne. Jag vet vem du är, men jag har fortfarande ingen aning om var bloggen tar vägen när den försvinner.

-Ah, sade hon och synade noggrant en kantmaska. Det är ju just det som är frågan, eller hur? Men jag tror att du har svaret. Min kollega från Belgien har givit dig sina bästa ledtrådar. Du behöver bara tolka dem.

-Jag – jag tog Walker till hjälp – jag antar att det är något djupt och psykologiskt.

-Det är Monsieur Poirots område, det psykologiska, sade hon. Själv funderar jag mest över de logiska sambanden. I min hemby, Mr Marlowe, fanns det en gång en pojke som försvann hemifrån flera gånger i veckan. Hans föräldrar var så oroliga, och när de nämnde det för mig sade jag att jag inte kunde hjälpa dem. Hon lutade sig förnöjt tillbaka i soffan som om det hon skulle ha sagt borde ha varit en hjälp för mig.

Jag konsulterade Walker. Han fattade ingenting. För säkerhets skull konsulterade jag honom ett par gånger till.

-Marlowe förstår inte, kommenterade Lola till Miss Marple, medan jag klunkade inspiration.

-Jag hjälpte inte föräldrarna, sade hon en gång till, som om problemet hade varit att jag inte hade hört. Jag hjälpte inte föräldrarna. Varför tror ni det var, Mr Marlowe?

-För att ni inte – jag ville säga ”kunde” men valde en annan avslutning: ville?

-Och varför skulle jag inte vilja? frågade hon pedagogiskt.

-För att ni … tyckte att det var bra att pojken rymde?

-Och varför skulle jag tycka det?

-För att… för att pojken…

-Exakt, herr Marlowe.