aug 282013
 

Jag kommer hem sent och ni sover, insvepta i era hemligheter.

 

Jag går en runda och brer på täcken på fötter och plockar upp tappade serietidningar. Någon rör sig i sömnen, någon mumlar.

Ni sover, omslutna av mysterium.

 

Ni drömmer. Om jag hade ett fönster in i era drömmar: Vad bearbetar ni? Vad fantiserar era tankesynapser ihop för en kompott av dag och intryck? Vad rör sig i själens innersta rum?

Ni sover, bortvända, outrannsakliga.

 

Det slår mig,  plötsligt som en örfil, hur lite vi kan känna varandra.

Vi hör ihop. Ni är en del av mig. Och samtidigt: Ni är egna individer. Ni är fria.

Ni sover, invaggade i gåtfullhet.

 

Javisst. Jag har vetat detta hela tiden. Vetat det. Men inte känt det. Inte som nu. Inte som den här skarpa brännande smaken i munnen.

Jag tror att jag vet vilka ni är. Jag tror att jag har koll. Jag tror så mycket, vet så lite.

Och ni sover, ni, inbäddade i outgrundlighet.

 

Hela tiden är ni er egna.

Era drömmar avslöjar det: jag kan inte se dem. Jag kan inte komma med vuxenkloka perspektiv till era drömmar. De är era egna.

Ni är era egna.

Nu sover ni, förborgade enigman.

 

Jag kan stoppa om era fötter. Men jag kan inte lägga ett täcke över era tankar, kan inte komma till drömmarna och skydda, inte ens hålla sällskap.

 

Jag kan se på er att ni drömmer. Men vad ni drömmer – det kan jag inte se.

Random Posts

Loading…

  3 Responses to “Meditation över sovande barn”

  1. O. Det vackraste du skrivit? Ja. Det tror jag. Omkvädet. Det innerliga.

  2. Så vackert skrivet.

  3. Jag kan bara hålla med.

Sorry, the comment form is closed at this time.