Ni vet sådana där vishetsläror som går ut på att man skall sitta med handflatorna uppåt och tummen och pekfingret ihop och fundera på om luften man andas är lättare eller tyngre än ens hjärtslag? Genom själva kontemplationen och liksom att underordna sig tråkigheten i att fundera över en fråga som saknar både tänkbara svar och logiska samband så kan man nå Sann Insikt.

Och Sann Insikt är tydligen rätt så – tja ni vet – coolt.

Idag hade jag chansen att praktisera just en sådan där evig kontemplationsvishet.

Jag hade möjligheten att lära mig att se budskapet bortom budskapet bortom budskapet – det som man bara ser genom att gång på gång repetera något till synes urtrist medan man väntar på att Den Sanna Insikten skall drabba som ett resultat av ens vilja att underordna sig det enformigas eviga upprepning. Typ sådär ni vet.

Det är ännu coolare för det är liksom kontemplation UTAN något att kontemplera. Ren tristess i dess gråaste stabbigaste form.

Men det funkade inte.

Det funkade inte de första femton gångerna som E och jag såg ”Brum räddar Storköpings staty” på dvd. Det kanske skulle ha funkat den sextonde gången. Det är möjligt.

Men ni vet hur det är. Vi somnade.

Och allvarligt. I valet mellan Sann Insikt och en kvarts lur med en treåring i knät så väljer jag alternativet där man får sova med en treåring i knät. Varje gång.