dec 142013
 

Känslan som uppstår när jag försöker få barnen att inte springa upp så väldigt mycket efter läggningsdags, så att man kan slå in lite julklappar.

Känslan av att de vet exakt varför jag inte vill att de skall springa upp.

Känslan av att det trippar små steg i trappan utanför köket, och att ivriga tindrande giriga ögon betraktar en medan man plockar fram julpapper och tejp.

Känslan av att det inte finns tillräckligt mycket incitament i hela världen för att förhindra denna nyfikenheten.

Känslan av uppgivenhet och insikt om att julklapparna får slås in efter elvatiden när alla sover.

Känslan av nostalgi när man stoppar tillbaka julpapper och tejp där de hör hemma, nostalgi efter den tid då alla somnade direkt efter halvsjudraken i Bolibompa.

Känslan av att det finns en viss olycksbådande kvalité som präglar den massiva mur av tystnad som, likt snötäckta granar, står runt barnens rum.

Känslan av att omotiverad och bastant tystnad alltid bör undersökas av föräldrar till de som är ansvariga för tystnaden.

Känslan av skräckfilmsartad hjärtstannarkänsla när fyra barn plötsligt studsar ut ur linneskåpet med märkligt skyldiga miner.

Känslan av att de som hävdar att man aldrig skall ljuga för sina barn inte har en aning om vad de pratar om.

Känslan av att inte vara mer övertygande som lögnare än vad min hund är när han står bredvid en urslickad leverpastejförpackning och ser extremt oskyldig ut.

Känslan av att stå och säga ”Nej, julklappar, vi har inte köpt några julklappar, och det är förresten tomten som ger julklappar. Och slår in dem.” till en tioåring som knäckte tomtekoden redan när hon var fyra.

Känslan när jag kommer på en betydligt mer trovärdig lögn om att det som slås in här hemma är sådant som måste skickas med posten innan  jul.

Känslan av att huvudparten av mina barn köper denna idé.

Känslan när jag ser hur min tioåriga dotter av hänsyn till sin gamla förvirrade mor inte ställer den uppenbara frågan ”men varför är det hemligt för oss i så fall?”

Känslan när jag får alla barnen i sina respektive sängar ändå.

Känslan när jag återvänder till köket och försöker muta fram John Blunds ankomst.

Känslan när jag smyger på mina barn och de smyger på mig på samma gång.

Känslan när jag inser att vi båda siktar på julinslagspappret.

Och känslan när jag inser att vi alla väntar på att den andra parten skall somna.

Av samma skäl. De hade julklappar att slå in till mig.

Alla dessa julkänslor man får varje år.

Det är lite fint, på sitt sätt.

And the Grinch fooled the child. Then he patted her head
And he got her a drink and he sent he to bed.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Lucka 13”

  1. Ja, det är fint. Jättefint. Och tillochmed jag som avskyr julen så innerligt, så innerligt, hittar en pärla, eller två i den här texten och det är ovanligt. Och ganska trevligt;-)

  2. Och jag tänker så skönt den tiden var då ….. 🙂

  3. Och jag tänker att det blev väldigt sen uppesittarkväll med paketrim och skinksmörgås.
    Har fortsatt md det. Trots vuxna barn!

  4. Snyft. Upplösningen! De hade klappar att slå in – till dig!

Sorry, the comment form is closed at this time.