mar 172014
 

E och jag är ute i snön. Vi leker. Vi leker att vi bygger en snögubbe. Nej, ojdå, en snökatt blev det. En snöhäst, förresten. Oj! En snöhäst som blev ganska liten. En snöhäst med en ytterst dekorativ fjäder. Nej! Hästar har ju inga fjädrar! Då är det väl en katt, då, i alla fall.

Bedrövligt.

Sedan samlar vi ihop snö i en hink. Vi gräver ihärdigt och skyfflar i. Visar sig att vi gör allt detta i syfte att gå och hälla ut all snön på ett annat ställe.

Det är rätt tråkigt, faktiskt.

Och det är då det slår mig. Det är tråkigt att leka. Jag vill ha ordning och regler och syften när jag försöker leka. Jag vill att det skall finnas ett skäl till att vi samlar upp redan smältande snö i en hink och bär bort. Det behöver inte vara ett fantastiskt bra skäl, inte ett verklighetsbaserat skäl, bara ett skäl som följer någon slags logik. Jag vill inte bara göra det och strunta i varför.

Enformigt.

Jag minns när jag lekte sista gången som barn, första gången jag tyckte att det var tråkigt att leka. Var jag elva-tolv någonting? Det var iallafall på västkusten. Jag tog fram en hink och några grenar och – det hände inget. Det var bara tråkigt. Det uppstod ingenting, blev inte magiskt. Lekandet kom inte längre.

Tröttsamt.

Och nu igen. Nu är det den oåterkalleliga medelåldern som slagit sina fantasilösa likgråa fingrar i mig. Jag tycker om att titta på E när hon leker, jag tycker om att försöka gissa hur hennes tankar går, hur det är inuti hennes huvud. Men jag vill inte leka. Jag är gammal nu.

En fadd smak i munnen.

Var det så här med de andra barnen? Det slår mig plötsligt – de leker inte längre. Iallafall inte med mig. De kan alla leka med E, men leker de med varandra? Och vad är det de gör med mig egentligen? Vad är det jag kan nuförtiden? Nästanleka. Bygga lego, pyssla, rita, baka, skapa i plusplus, spela spel. Men de är för stora, de behöver inte sin mamma som lekkompis. Jisses. Det här är min sista chans att leka.

Trögt.

Jag tar upp en pinne till. Jag säger att om vi sätter den på snöhästkatten så blir det ju en Teletubbiessnöhästkatt. E tittar på mig. Länge. Nästan som att hon vet vilken existentialistisk grej det här blev för mig nu. Nästan medlidsamt. Så tar hon pinnen ifrån mig, milt.

-Mamma, det är ingen snöhästkatt. Det är en snölastbil nu. Kommer du inte ihåg? Men – hon har en vänlig och tröstande stämma, lite som pedagogerna på förskolan, antagligen, när barnen är bångstyriga – du kan få låtsas att det är en höna om du vill.

Hon räcker mig fjädern. Fjädern, att göra en höna utav. Som att göra en stor dynamisk lek utav en liten amöbalik mammafantasi.

Hela min barndom och varje lekfullt ögonblick i mitt liv susar förbi min inre blick i simultan ultrarapid och fastforwardfart. Existentialismen och medelåldern – två sidor av samma mynt – övermannar mig med sina likgråa, kvävande händer. E möter min blick.

-Mamma, jag kanske skall leka med H istället, säger hon, ömt. Och du kan gå in och dricka kaffe.

Mm.
Gå in och dricka kaffe.

Och beställa plats på äldreboendet. eute2

Random Posts

Loading…

  7 Responses to “Den allvarsamma leken”

  1. Eftertänksamt, lite sorgligt men samtidigt med en glad glimt i ögonvrån. Snyggt!

  2. Å, den är så fin, så öm och samtidigt ganska brutal ärlig. En mamma som erkänner det tråkiga i att leka – ja, det är ovanligt.

  3. Nej, oh nej. Den här drabbade mig på ett ställe jag inte visste att jag hade.

  4. Så gullig och så djup på samma gång – jag tar en kopp kaffe också 🙂

  5. Du träffar rakt in i det ömma sköra.

  6. Jag kan minnas samma tanke, men jag skulle aldrig kunna uttrycka den så fint som du kan!

  7. Vilken djup och intressant text. Den gav mycket att tänka på.

Sorry, the comment form is closed at this time.